SOS hallå

Igår när vi kom tillbaka till sjukhuset och vägde pojkarna så hade dom gått upp i vikt båda två. 😀

Jag var lite orolig att dom inte gjort det eftersom jag låtit dom äta lite som dom vill och då kanske inte fått i sig sin dygnsmängd med mat. Fast å andra sidan… Kevin hade inte bajsat en enda gång under dygnet och Damien hade bara haft en enda liten bajsblöja nästan direkt när vi kommit hem. Kanske att pojkarna hållit sig för att försäkra att vågen pekade uppåt 😛

Sköterskorna trodde inte att det skulle vara någon problem för oss att få åka hem igen så snart pojkarna ätit och tagit lite prover och farbror doktorn höll med när han kom och hälsade på oss på rummet lite senare.

– Frågan är om vi ska skriva ut er nu, eller om ni ska komma tillbaka om två dagar. Vad tycker du? sa läkaren.

Eftersom att Kevin just blivit av med sin sond och äter lite halvdåligt så kändes det inte som att jag var redo att helt ”klippa navelsträngen” så att säga. Hade det bara handlat om Damien hade jag inte haft några invändningar mot att bli utskriven, men för Kevins skull kändes det som att jag ville avvakta ett tag för att se hur det går. Detta var även läkarens rekommendation så han skickade hem oss på tvånätterspermis. Vi skulle få rå om varandra hemma ända till på onsdag förmiddag!! 😀

Men inget ska ju gå smärtfritt…

Efter 20 målet kräktes Damien rätt mycket. Han som aldrig kräks! Det brukar ju vara Kevin som står för den delen. En liten stund efter att jag lagt ner Damien så hör jag ett ovanligt ljud och tittar till honom och ser att han sköjs (hur stavas det?!), så jag lyfter upp honom så att han får komma upprätt. Jag hinner knappt ta tag i honom förrän det riktigt sprutar kräks ur honom. Stackarn! En stund senare la jag tillbaka honom, nöjd och belåten, bredvid brorsan och går för att fixa lite käk åt mig själv innan nästa matning.

Klockan började närma sig 23 och jag skulle precis gå ut i köket och börja göra i ordning för nästa matning, när jag hör Damien ge från sig ett snorklande ljud bredvid mig. Jag tittar till honom och ser att hans ögon är helt vidöppna, det bubblar ur munnen och han kippar efter andan. Hade Kevin gett mig en hjärtsnörp dagen före var det inget emot vad Damien gjorde nu. Jag slet upp gossen och höll honom i upprätt läge framför mig. Han blir mer och mer röd i ansiktet och ser helt panikslagen ut medan han fortsätter att försöka få luft. Sekunderna tickar på. Det fortsätter att bubbla ur munnen på honom, ögonen är tårfyllda, helt vidöppna och han ser skräckslagen ut. Men han lyckas inte ta något andetag. Det var som om någon hållt för näsan på honom. Så här små bäbisar andas ju bara genom näsan, så är det stopp där av någon anledning…

Det är svårt med tidsuppfattning när något sånt här händer, men jag är nog inte helt ute och cyklar om jag påstår att detta pågick i runt två minuter. Sen får han fram ett jätteskrik. Äntligen hade han fått lite luft! Skriket fortsätter och gör det inte lättare för honom med andningen då han behöver ännu mer luft för att kunna skrika. Ömsom skriker han, ömsom kippar han efter andan medan det fortsätter att bubbla ur munnen på honom.

Under den här tiden har jag, med Damien på armen, försökt krångla fram plånboken ur handväskan för att få fram en lapp med telefonnumret till neonatalen. Att ha en bäbis som kämpar med andningen på armen, även om han nu lugnat ner sig lite och andas bättre, och samtidigt försöka ringa ett telefonsamtal är inte det lättaste! Med neonatalen på andra sidan luren berättar jag att Damien har andningssvårigheter och beskriver vad som hänt och frågar vad jag ska göra.

– Du får väl komma in hit då, säger sköterskan jag pratar med.
– Jag vågar ju inte köra in själv, svarar jag och förklarar än en gång vad som hänt och om det blir stopp i luftvägarna igen kan jag ju inget göra när jag sitter och kör.
– Ring en ambulans då! Får jag lite snorkigt till svar som om jag vore helkorkad och det vore den mest uppenbara lösningen i världen.

Jag ringde 112, presenterade mig och sa att jag ville ha en ambulans. Sedan berättade jag för killen på SOS Alarm vad som hänt och hur läget nu var.

Killen var lugn och tydlig och sa att en ambulans var på väg och fortsätta ställa frågor under tiden. Damien, som i början av samtalet hade börjat kippa efter andan igen, drog nu av ett jätteskrik och SOS killen lät mig lägga på luren för att ta hand om Damien tills att ambulansen kom.

Jag vankade av och an i lägenheten med Damien på armen. Även om han nu andades så hade han svårigheter att göra det. Om det fortfarande var något i luftrören eller om det var för att det var jobbigt för honom att skrika låter jag vara osagt, men det kändes som en evighet innan jag såg ambulansen rulla fram till porten och jag gick ner för att öppna åt dom.

Två ambulansförare följde med upp i lägenheten och kopplade på saturationsmätare. Det var ju ingen nyhet för någon av pojkarna. Det hade dom ju haft på neonatalen de första veckorna, vilket är en liten infraröd stråle som mäter puls och syremättnad. Alla värden var bra, även om pulsen var väldigt hög. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att han skrikit så mycket. Det som tidigare hindrade Damien från att andas fanns det nu inga spår av och ambulanspersonalen tyckte inte att det fanns någon anledning för Damien att åka därifrån med ambulans, eller att åka till sjukhuset över huvud taget egentligen då han nu mådde bra.

Det fanns ju en anledning till att detta hade hänt och tänk om det skulle hända igen då?! Det var ju inte i samband med en kräkning och straxt före ett mål, så magen bör ha varit tom. Så för mig verkar det inte så troligt att det skulle varit kräks som kommit upp.

Med ambulanspersonalen fortfarande på plats ringde jag neonatalen och rådgjorde och dom pratade även med ena ambulanskillen. När jag fick tillbaka telefonluren tyckte dom att jag kunde komma in över natten om det kändes bäst för mig, även om nu Damien mådde bra. Det kändes lite som att dom tyckte att jag överreagerade. Och det kan jag väl kanske förstå. Det är nog många föräldrar som ringer vården för allt möjligt på grund av oro och överreagerande. Men hade dom sett vad jag såg…

Det var den hemskaste upplevelsen jag varit med om. Helt maktlös står man med sitt barn i famnen och kan inget annat göra än se på när det förtvivlat kämpar för sitt liv och försöker ta ett andetag, med det är totalstopp.

Jag var såklart fortfarande rädd att detta skulle upprepas och ville inte köra till sjukhuset med Damien i baksätet, så ambulanskillarna var snälla nog att åka bakom mig hela vägen så att dom fanns på plats om det skulle hända igen under bilfärden.

I sena tonåren blev jag överfallen av en granne med en köttkniv i trappuppgången. Lång historia kort… Jag blev aldrig knivskuren utan kunde ta mig in i lägenheten helskinnad. Väl i lägenheten ringde jag SO. Jag hade lugnt och sansat förklarat vad som hänt och besvarat alla frågor. Två polisbilar var snabbt på plats varav två polismän gick in till grannen och de andra två kom in till mig för att ta en redogörelse. Då kom chocken och jag började storgrina så dom förmodligen inte hörde mycket av vad jag sa.

När jag parkerade i garaget på sjukhuset och tar ur pojkarna ur bilen hände samma sak. Det brast för mig och tårarna sprutade och nu var det min tur att knappt kunna andas. Rädslan och chocken välde över mig och massor av hemska scenarion flög genom mina tankar. Tänk om jag redan hade gått ut till köket för att fixa med maten. Då hade jag inte hört Damien… Tänk om det händer igen och jag inte är i närheten. Tänk om han inte lyckas ta ett andetag till slut.

Det finns två typer av människor – dom som låter paniken ta över vid en katastrof och dom som behåller lugnet. Det verkar som att jag tillhör den sistnämnda gruppen. Trots alla hemska ‘Tänk om…’ blev jag ändå glad över att jag kunnat behålla sansen mitt i all kaos och panik.

Väl tillbaka på sjukhusrummet var klockan långt över matdags och jag bad personalen om mat till bäbisarna.

– Har du inte med dig maten du fick med dig hem? frågade dom förvånat.

Jo, det är ju precis sånt man tänker på när ens barns liv kan stå på spel. 🙄

Sköterskan tittade ens inte på Damien när vi kom tillbaka. Eller nån gång därefter över huvud taget. Det enda som gjordes var att Damien fick saturationsmätare på foten, vilket visade bra värden. Den fick han fortsätta att ha på sig sen – ifall att…

Vi stannade kvar på sjukhuset, men jag hade pojkarna bredvid mig i sängen. Jag vågade inte släppa taget om dom och höll min arm över deras små magar hela natten för att kunna känna dom röra på sig. Det blev ju inte mycket sömn kan jag säga!

Vid tretiden på natten hjälpte en undersköterska mig att mata barnen så att jag skulle få en liten blund i alla fall. Medan hon var inne på rummet så hördes det där rosslande ljudet från Damien igen. Som att han var jätteförkyld ungefär. Det var så det lät om honom några timmar tidigare då andningsproblemen höll på. Jag bad henne att lyssna och berättade för henne om den tidigare händelsen och tyckte att det kanske var en bra idé att suga ur slemmet som uppenbarligen fanns där. Men ingen respons what so ever. Det avfärdades med att det säkert var lite kräks eller nåt.

Spelar roll vad som fanns där! Försvårade det andningen för honom skulle han väl inte behöva ha det kvar. Men nej… stackarn fick ingen hjälp och inte underlättade det min oro heller när min lille pojk, som endast kan andas med näsan, fick ha kvar, vad det nu var, i luftvägarna.

Jag lyckades slumra till för ett ögonblick medan undersköterskan matade barnen och då gick ett rött larm. Det finns tre olika larm på saturationen. Blått, gult och rött. Det säger sig väl själv då vad ett rött larm betyder.
Jag flög upp ur sängen och kollade på monitorn som visade en redigt sjunkande puls. En normal vilopuls för en bäbis är 140-160 och Damiens puls visade 70, 60, 50… ända ner till 37 innan jag till slut fick kvinnan som höll honom att reagera. Hon lyfte upp honom lite och sa sedan att det var fullt normalt att bäbisar gör andningsuppehåll. Jo, jag var fullt medveten om detta, men sekunderna tickade och pulsen sjönk snabbt. Tänkte hon vänta tills att den var nere på noll eller?! Jäkla människa!! Det är tur hon bara är semestervikare på neonatalen, annars hade jag nog förbjudit henne från att vårda mina barn. Jag hade haft saturationsmätaren på mina barn i flera veckor, så jag är inte helt bakom flötet och en hönsmamma när det kommer till larmen. Och eftersom att Damien dessutom haft problem med andningen några timmar tidigare är det ju klokt att vara extra uppmärksam med andningen. Men den här människan bara satt där och fortsatte mata honom. Grrrr!

Efter nästa matning, vid 6 på morgonen, bestämde jag mig för att åka hem med pojkarna igen. Jag hade ju permis i ytterligare ett dygn och någon sömn på sjukhuset var ju lika osannolikt som att jag skulle få det hemma.
Även om jag, så klart, fortfarande var, och är, skitskraj över att det ska hända igen, så kände jag mig ändå tvungen att ”kliva upp på hästen igen”, så att säga. Förr eller senare skulle jag ju ändå bli tvungen att ta med pojkarna hem och jag föredrog att göra det innan vi blev utskrivna från neonatalen, för då har vi ju ändå deras hjälp om något skulle hända igen. När vi blir utskrivna så lär det bli akuten som gäller och där har ju personalen ingen erfarenhet eller vetskap om pojkarna.

Att jag varit på helspänn hela dagen är en underdrift. Minsta lilla ljud så har jag sprungit till spjälsängen och kollat. Jag är så trött att ögonen snart går i kors på mig, men sova har jag inte ro till. Jag skulle säkert slockna på tre röda om jag la mig ner, så det vågar jag inte. Jag vet att jag måste sova förr eller senare, men just nu är oron fortfarande alldeles för stor.

Det är såna här tillfällen man önskar att det fanns en pappa med i bilden som kunde ta ett ”vaktpass” så att jag fick sova ut några timmar. Och äta! Jag har inte ätit sedan…. hm… i går kväll!

Kanske måste försöka få i mig lite mat jag också…

En kommentar till “SOS hallå

  1. Men nej.. ungefär samma sak hände ju oss men tindra krampade medan.
    Känner igen känsla. Satt i timmar och bara tittade på lillan utan varken mat eller toabesök. Ledsen att du ska behöva uppleva det…

Kommentera