Sovande barn

Grabbarna ligger så sött i sina sängar. Kevin på rygg med nappen i munnen, snutten över halva ansiktet och armar och ben utslagna åt alla håll och kanter. Damien ligger på mage som en liten boll med benen uppdragna in under magen. Är det verkligen skönt att ligga så? Damien, som aldrig riktigt gillat det där med napp, ligger och gör sugrörelser med munnen. Åh, så söt han är när han ligger där så tyst å stilla. Kevin ger sig ifrån en förnöjd suck och jag går över till hans säng igen. Nappen har ramlat ur hans mun och ligger nu på kudden, precis bredvid hans ansikte. Fast det är inte den enda nappen han har. I vardera hand håller han hårt om en napp och ytterligare en napp ligger i hörnet på sängen. Det är enklast så…
Kevin är en riktig liten nappnisse och vaknar ofta och gnäller efter nappen. Så därför har han nu massor av nappar hängandes i spjälsängen så att han själv alltid kan hitta en napp. Jag smeker Kevin över hans lilla panna och han öppnar sömndrucket ögonen, men sluter dom lika fort igen efter att jag tagit bort min hand som störde hans sömn.

Jag tar några steg och står över Damien igen. Vad stilla han ligger. Han har inte rört sig en millimeter under de minuter som jag stod och studerade en sovandes Kevin. Jag sträcker ner min hand och lägger den på Damiens rygg för att kolla så att han verkligen andas. Damien är väldigt lättväckt och lyfter direkt upp huvudet för att kolla läget. Jag hukar mig ner vid kortändan av spjälsängen. Den är täckt så den kan han inte se igenom. Varför kunde jag inte låta bli att röra honom?! Jag vet ju hur lättväckt han är. Hoppas att han somnar om igen. Jag sitter där på huk och vågar knappt röra mig. Då kanske Damien vaknar till ordentligt och vill komma upp. Efter en minut eller två tassar jag ut ur rummet och så snart jag stängt igen deras dörr kan jag andas ut. Schhhh… tyst och fint. Låt dom fortsätta sova.

Jag går in i köket och tar försiktigt en efter en sak ur diskstället och plockar in i skåp och lådor. Tyst, tyst… Eller kanske inte?! Varför väsnas man alltid när barnen ska somna eller sover? Man kan vara hur tyst som helst när dom är vakna, men just när dom tar sig en tupplur så är det något man gör som orsakar höga ljud. En burk som åker i backen, några glas som ”sätter” sig i diskstället och utgör ett högt klirrande ljud, man snubblar på någon leksak och tar emot sig mot första bästa sak som givetvis åker i golvet. Toalettlocket som man så försiktigt fäller ner tappar man så klart så det blir en hög duns. Vad man än gör så lyckas man alltid föra massa oväsen. Det är bäst att sitta rakt upp och ner i soffan och göra ingenting. Då riskerar man inte väcka barnen av alla ljud man råkar skapa.

Än en gång går jag in till pojkarnas rum och kollar läget. Dom vaknade väl inte av allt oväsen? Luftfuktigheten från dom varma sommardagarna vi haft ett tag nu har gjort så att dörren har svällt och när jag öppnar den så sitter den fast lite grann så det blir ett skrapljud. Damien sätter sig käpprätt upp i sängen och tittar mot dörröppningen som jag precis tagit ett kliv igenom. Snabbt som attan har han ställt sig upp och står och hoppar upp och ner med en lycklig uppsyn.

Jahaja… det var det lugnet det. Varför kan man inte låta barnen få sova ifred?! 😀

Lämna ett svar