Stick

Idag var vi på återbesök på barnkliniken. Damiens journal hade tydligen försvunnit i etern nånstans så jag fick dra historien för jourhavande läkare om hur vi hamnat där. Jag kan inte låta bli att undra om Damiens provsvar på urinprovet också kommit på villovägar då? Läkaren sa ju egentligen inte så mycket om det. Eller det var väldigt luddigt det han sa, i alla fall, så jag tyckte inte riktigt det framgick huruvida proverna visat nåt.

Läkaren gick, efter min resumé, ut ur rummet och in kom istället en sköterska för att väga Damien. Medan jag klädde av trollet, så meddelade jag sköterskan att han har ESBL, och då gick hon snabbt ut rummet med ett ’Tack!’, för att hämta ett långärmat förkläde och så drog hon på sig gummihandskarna när hon kom tillbaka in.

Efter att vikten var mätt pep hon ut igen och en stund senare kom läkaren in igen. Återigen sa han att något om att Damiens journal var försvunnen och berättade sedan att han ville att det skulle tas blodprov och urinprov på trollet. Även om det ursprungliga urinprovet och glukosprovet inte påvisade någon diabetes, eller något annat oroväckande, så ville han ändå börja en utredning eftersom att Damien dricker så mycket vatten. Att det var en ”fix idé”, som BVC sagt att det förmodligen var… det trodde han inte alls på. Damien var alldeles för ung, så det var osannolikt att det skulle vara fallet. Sånt brukar tydligen inte komma förrän vid 2-3 års ålder enligt läkaren. Och eftersom att Damien pendlat i vikt så var det ännu en orsak till att ta fler prover.

Pendlat i vikt? Har han? Hans kurva ser ju jättefin ut och är uppåtgående. Med undantag för att vågen på barnkliniken visat en viktnedgång på runt 200 gram mot BVC, 3 veckor tidigare. Men dagens vägning visade ju istället på viktuppgång. Jaja… antingen har han kanske lite fel information eller så tyckte han att den enstaka ”dippen” var något att reagera på. Själv tycker jag det verkar helt normalt att ett barn som börjar bli väldigt aktivt väldigt snabbt, står still i vikt eller kanske går ner några gram.

Men inte mig emot om dom vill fortsätta ta prover. Även om Damien är en extremt alert och pigg liten grabb så är det ju bra att hans urin och blod analyseras så att eventuella åkommor som inte syns på allmäntillståndet upptäcks. Det finns tydligen en diabetes som inte har med blodsockret att göra, och som jag förstod det så var det främst det som det skulle kollas på nu. Och när Damien ändå skulle bli stucken så skulle dom ta lite extra blod så att det fanns till utökade prover, ifall det första skulle ge någon utslag. Det var ju väldigt humant och förutseende tycker jag. Annars brukar man ju få åka femtioelva gånger till vården för att dom bara vill göra en sak i taget.

Läkaren byttes ut mot samma sköterska som var in tidigare. Med sig hade hon en plastmugg, men en sån hade jag redan hittat på rummet och jag satt i full flärd med att blåsa på lille snoppen för att Damien skulle pinka.
Damien började bli less på att vara där och satt i mitt knä och ålade sig som en daggmask på en fiskekrok. Efter några minuter var sköterskan less på att sitta och vänta på att Damien skulle pinka, så hon började förbereda för blodprovet, och i samma veva kom en till sköterska in.

Jag trodde dom skulle ta blodprovet med en nål, precis som man gör på vuxna, och som dom även gjort på neo, även om dom nu tog i huvudet och inte i armen. Men efter att ha värmt upp Damiens lilla hand, så blev det ett stick i fingret, sen satt hon där och tryckte ut droppe efter droppe av blod in i små rör.
Min tappra lilla kille sa inte ett ljud när han blev stucken, istället började han sträcka sig efter ena sköterskans pennor som satt fast i hennes skjorta, men det blev en riktigt utmaning för honom… hon hade ju fortfarande förkläde på sig 🙂

Under hela blodinsamligen satt jag och blåste på lille snoppen i hopp om att han skulle kissa, så att vi kunde få komma därifrån nån gång. Kevin, som suttit så snällt i vagnen och tittat på, började bli less han också. Båda var hungriga och trötta och var inte ett dugg sugen på att sitta där och sitta.

Jag tog fram telefonen och satte på ett avsnitt av Drömmarnas trädgård från Youtube. Jag höll telefonen med ena handen, muggen med den andra, och samtidigt försökte jag hålla fast Damien i mitt knä med mina armar. Jag hade verkligen behövt Shaktis armar, kan jag säga!

Rätt vad det är hör jag att det börjar porla i den lilla muggen. Mammas duktiga pojke 🙂 Det tog nog inte mer än 15-20 minuter allt som allt innan Damien kissade. Lite längre tid än förra gången, men helt klart suverän tid 🙂 Vissa kan ju få sitta där i timmar innan dom äntligen får till ett urinprov med tillräckligt mycket för att kunna ta de prover som ska tas.

Med byxorna på och ett plåster på fingret så begav vi oss sedan hemåt igen för en lunch bestående av stekt falukorv, makaroner, stekt ägg, ärtor och morötter. Å, vips, så hade grinpickarna förvandlats till glada bustroll 😀