Bajs, svett & tårar

Vad mycket som kan hända på bara en vecka egentligen!

Jag tar väl vid där jag avslutade i inlägget om dom första dagarna

Redan på torsdagen var pojkarna så pass bra att dom inte längre behövde intensivvård, så då fick dom sig ett alldeles eget vårdrum istället där jag då fick flytta in tillsammans med dom. Åh, så härligt!!!

Trodde jag ja!

Visst är det enormt mysigt att ha dom hos mig hela tiden, höra att dom andas, få amma och gosa med dom och så är det väl andra, inte lika roliga, saker som blöjbyten som måste göras. Och det tycker ingen av grabbarna om och skriker för fulla muggar så fort man lägger ner dom på skötbordet. Jag förstår dom. Kallt, hårt och plastigt…

Men nu är det ju inte bara de ”vanliga” småbarnsrutiner och bekymmer som man har. Nä, allt ska vara sterilt och spritas hela tiden. Det är obekväm säng, 3 kanaler på TV’n, internetanslutning som inte är bättre än de gamla hederliga 56k modemen, man får inte ha något ätbart på rummet förutom något att dricka, mat får man laga och äta i ett patientkök som är utom hörhåll för bäbisarna som man absolut inte får ta med dit… Ja, det här var några av sakerna jag kommer på så där på rak arm. Snacka om att jag längtar hem till mina saker och rutiner!

Jo det var så sant… mest påfrestande är nog alla kablar och slangar som fastnar precis överallt! Och pipandet! Oj, oj, oj. Var man inte tillräckligt knäpp i göken redan av alla rutiner, vilket jag återkommer till, så blev man det av det eviga pipandet från monitorerna. Det finns massor av olika larm och av olika allvarlighetsslag, men den larmar högt för alla, fast med olika ljud. Det räcker med lite dålig kontakt så sätter det igång att pipa så man blir tokig. Det går att avaktivera det specifika larmet i 3 minuter, men vad hjälper det om det är dålig kontakt, då sätter det ju igång igen efter 3 minuter. Att försöka sova de få stunder man har möjlighet till det… ja, pipandet gör det inte helt lätt att få mer än några minuters sömn i taget.

vardrum_neonatalen

Rutinerna ja…
Nu lever man i en 3 timmars cykel som består av sondmatning, blöjbyte, bröstmjölkspumpning. Så ska man försöka få in lite mystid med grabbarna också för amning eller snuttning.
Damien fattade direkt vad det handlade om när det kom till amning och sörplar för glatta livet. Kevin har däremot inte riktigt snappat upp hur han ska få i sig maten den vägen. Han tar en del av bröstvårtan i munnen och snuttar och slickar lite, men förstår inte riktigt att han måste suga tag och även svälja det som kommer i munnen. Ibland rinner det bokstavligen in bröstmjölk i munnen på honom utan att han ens behöver suga, för att det är så överfullt i brösten.
Förutom detta ska man då även försöka få i sig själv mat, duscha, gå på toaletten, sova… ja, får lite egentid med allt vad det innebär. Och på vissa tider på dygnet är det ytterligare fler rutiner som ska utföras som att sterilisera och bädda rent i pojkarnas säng och skötbord, tempmätning, viktkoll och så journalföring av precis allt man gör som har med grabbarna att göra.
Har man tur kan man få in 2 timmars egentid i ett pass. Men då måste precis allt stämma. Torr blöja, mätta och sovande pojkar, allt steriliserat och klart. Då försöker man lägga sig ner och få lite sömn. Och framför allt att få bort ryggvärken!! För den är, som jag tidigare skrivit, hemsk!! Och det blir bara värre av att stå och sondmata och byta blöja i helt fel (rygg)lägen, och att sitta i hemskt obekväma stolar och amma eller gosa.

Sen är det ju 2xallt också! Tanken har slagit mig både en och sju gånger hur lättsamt det måste vara för dom som ”bara” fått ett barn, och speciellt för dom som är två vuxna i familjen. Även om mina är enormt snälla och sover mycket, så är det ändå dubbelt upp med allt och jag känner att jag inte riktigt räcker till. Inte rättvist i alla fall. Damien har lärt sig att om han skriker så kommer mamma, så det utöver han gärna. Och han ett sjujäkla humör också! Tappar han nappen och är hungrig till på köpet, då har hans ”rytm” störts så då skriker han blod och har svårt att ta till sig nappen efter det, så det enda som hjälper är att ta upp honom. Då känner man sig verkligen några armar för kort. Det är ju en till bäbis som också vill ha mat och få mammas närhet. Men det blir tyvärr att jag får ägna mig åt den som skriker högst. Och det är ju för det mesta Damien. Kevin kan ligga tyst och titta rakt ut i ingenstans även om han både är hungrig och har bajsblöja. Det känns så orättvist och skär i mammahjärtat.

Men jag klagar absolut inte över mina små älsklingar. Det är mest situationen och frustrationen över hela sjukhusvistelsen och hur begränsat man blir med allt och hur omständligt och besvärligt det blir att försöka vara mamma och komma in i rutiner när det är någon annan (eller en hel uppsjö med andra) som bestämmer hur allt ska vara och hur man ska göra. Bara en sån sak att jag inte får använda tvättlappar på det små. Det är ju löjligt!

Hur som haver…

Det blev ju inte bättre av att jag på fredagen blev tvärdålig. Det började med illamående, sen fick jag som huggningar i magen, vid snittet. Fast inte i själva snittet utan bakanför huden liksom. Sen kom kallsvettningar och efter det en enorm frossa.
Jag bad neonatalpersonalen att ringa till BB och vid 22 tiden kom Sara, en jättegullig ung barnmorska, och hämtade mig med rullstol och körde mig bort till avdelningen. Där tog dom blodtryck och temp och mängder med blod för olika tester.
Och jag bara grät….
Det var så hemskt att lämna pojkarna ensamma och jag kände mig så urusel som inte ens kunde ta hand om mina egna barn. Nu fick dom ligga där alldeles själv på rummet, även om såklart neonatalpersonalen kollade till dom. Men ändå… jag fanns inte där hos dom och kunde ta upp och trösta dom när dom behövde eller kolla andningen när det larmade, eller bara ge dom närhet…
Nej, jag blev återigen inskriven på BB och spenderade natten där i väntan på provsvar och läkare.
På lördagsmorgonen frågade jag Sara om inte proverna var färdiga snart, det skulle ju bara ta någon timme. Jo, det var dom, men nattläkaren hade inte velat väcka mig så nu fick jag vänta till skiftbyte och att nästa läkare skulle få tid att ta sig an mig. Eh?!! Idioti!!!
Eftersom att jag inte längre hade feber så fick jag i alla fall gå till pojkarna och vara med dom så länge, så skulle BB ringa när läkaren hade tid för mig.

Det visade sig att jag fått en infektion i livmodern. Som tur var en lättare infektion, så jag behövde inte ligga med dropp och kunde bli utskriven. Jag fick några olika antibiotika som jag skulle ta 10 dagar framöver. Tyvärr går den över i bröstmjölken och pojkarna kan få ont i magen. Och det vill jag ju inte riskera! Så på neonatalläkarens rekommendation så får pojkarna bara ersättning den närmsta tiden, medans jag får fortsätta pumpa och bara kasta bort bröstmjölken. Men småamning mellan målen var i alla fall okej.

Pojkarna blir i alla fall bättre och bättre för varje dag. Kevin har lite problem att behålla maten och har haft lite feber de senaste dagarna. Men på de stora hela så är allt positivt. Och det känns jätteskönt!!

One thought on “Bajs, svett & tårar

  1. Jag förstår vad du menar med tre timmars cykel, min son föddes i vecka 35 för nästan fem månader sedan, men allt gick bra, det tog väldigt på psyket bara tiden på sjukhuset. Jag hoppas att allt går bra för er och alla lycka till, vilka söta bilder det var i fotoalbumet, speciellt luftgitarrliraren 🙂

Lämna ett svar