Ta tjuren vid hornen

Oavsett vad mitt val kommer att bli så kände jag att jag behövde prata med min pappa om det här. Nu är ju inte han mer en ”väder-och-vind” pratare och har sällan hjärtliga samtal. Och jag försöker undvika att ha dom med honom också. Vi brukar ha väldigt delade meningar om saker och ting och pappa har lite svårt för det där med att alla får ha sin egen åsikt och ingen är varken rätt eller fel. Sen behöver man såklart inte hålla med alla gånger.

Men nu behövde jag min pappa – oavsett vad han skulle säga om saken. För behåller jag barnen måste jag ju berätta för honom att han ska bli morfar. Väljer jag abort… ja, då behöver jag allt stöd och omtanke jag kan få och vet då pappa om vad jag gått igenom så kan han ju även undvika vissa situationer och ämnen, som bara skulle få mig att må dåligt.
Och jag kände ju även att jag behövde prata med någon! Barnens pappa vill ogärna prata om situationen, syster försöker vara förstående men är ändå partisk och kuratorn… ja hon får ju inte göra annat än att lyssna och få mig att reflektera över saker. Jag behöver ju feedback på något sätt. Få prata och höra både för- och nackdelar från någon annans perspektiv.

I söndags satte jag mig då i bilen och åkte hem till pappa med hjärtat i halsgropen. Jag hade bestämt mig för att berätta, men visste inte vad jag skulle säga, hur han skulle reagera eller om jag ens lyckades kläcka fram med det när det väl kom till kritan.

När jag körde in på gården var pappa i garaget och hängde upp någon motor i taket och sa åt mig att gå in så länge. Inne var hans fru som började koka kaffe och tog fram fikabröd. Det blir lite chitchat och det kom upp frågor som jag inte ville svara på och mumlade mest något avvikande. Frågorna som ställdes kunde dels avslöja att jag var gravid, något jag ville berätta först när pappa också var närvarande, och dels kunde det därefter listas ut vem pappan till barnen är. Något jag inte ville berätta. Främst för att jag lovat pappan att ingen behöver veta vem han är om han inte vill. Och för mig omfattar det även min familj.

Pappa kom till slut in från garaget och gjorde mig och sin fru sällskap vid köksbordet. Vi småpratade en stund och pappa frågade så där generellt som man brukar göra när man inte pratat på ett tag, hur allt stod till med mig.

– Ja du… det är inte så bra, svarade jag.
– Vad är det då då? undrade pappa lite smått oroligt.

Och då började jag med berätta att jag varit hos gynekologen och slutade monologen med att jag är gravid med tvillingar. Det första som kommer ur pappas mun efter det är;

– Oj då. Är det xxxx som är pappan?

Jag hade inte förväntat mig att pappa ens skulle spekulera i den saken, och definitivt inte vara bland hans första tanke. Jag ville, som sagt, inte avslöja vem barnens pappa är och svarade;

-Vem pappan är, är rätt oväsentligt i det här läget.

Huruvida han hade rätt eller inte tänker jag inte avslöja. Jag är en person som umgås med väldigt få personer i taget och listan över möjligheterna är då alltså väldigt kort. Genom att bekräfta huruvida pappa hade rätt namn eller inte… ja det skulle ju innebära att svaret är nära tillhands.

Pappa släppte i alla fall den frågan och det blev ett samtal om vad jag tänker göra. Pappas fru, som har både barn och barnbarn, förstod den känslomässiga storm som pågår inom mig nu och pappa stod för förnuftet i det hela. Men jag blev positivt överaskad över hur diplomatisk och opartisk han var i frågan. Pappas enda bekymmer, som han uttalade sig om i alla fall, var det ekonomiska och min mentala hälsa.

– Hade ni varit två hade det ju inte varit några problem, sa pappa.
– Men å andra sidan kommer du nog hitta någon tids nog som vill vara en del i familjen, kompletterade pappas fru med.

Det var väldigt lugnande samtal på något sätt och det kändes rätt att jag hade berättat för dom om situationen. Dom sa och argumenterade fram och tillbaka om i princip allt som redan pågår i mitt huvud, så det var skönt att höra någon ”utomstående” lägga fram alternativen på samma sätt som jag själv gör.

Under resten av besöket byttes samtalsämnet fram och tillbaka mellan min graviditet och andra orelaterade ämnen. Men när jag stod med ytterkläderna på i hallen sa pappa något som jag verkligen behövde höra från honom.

– Du måste göra det som känns rätt för dig.

 

Kommentera