Tiden står still

Efter beslutet och ultraljudet har tiden verkat stå till på nåt sätt. Knepigt egentligen… jag känner mig superrastlös men har inte riktigt ro till att göra något. Kolla på film, som normalt sett är min favoritsysselsättning, har jag inte gjort över huvud taget sedan graviditetsbeskedet. Jag har liksom inte koncentrationen till det. Och serier, vilket jag följer fler än jag vill erkänna, blir åsidosatta av gamla repriser på TV i form av Vänner, Två och en halv män, The big bang theory och annat lättsamt som jag inte behöver koncentrera mig på riktigt.

Kollar jag inte på TV sitter jag med största sannolikhet framför datorn och fipplar på, men inte heller det är av intresse längre. Vad har hänt med mig?! 😮

Nu när jag bestämt mig för att behålla tvillingarna är det så mycket planering jag skulle vilja ägna mig åt, organiserings – & kontrollfreak som jag är. Men det är ju på tok för tidigt för något sådant.

Även om den största missfallsrisken är över, så finns det ju ändå en risk att något kan hända med barnen och att ens börja med något inköp eller planering är bara att utmana ödet känns det som. Och visst finns den oron där. Även om jag är skraj och nervös för vad som komma skall, så ser jag fram emot att få träffa småttingarna och få lära känna de små liven. Få uppleva och ta del av deras process att bli små egna individer. Visst vet jag att det är långt ifrån guld och gröna ängar som väntar och jag är en sån person som verkligen förbereder mig för det värsta jämt. Det är alltid bra att vara så beredd man kan och alltid roligt att bli positivt överraskad om saker blir bättre än förväntat.

Jag vet att många älskar själva graviditeten och helst skulle vilja att det varade dubbelt så länge som det gör. Men jag tillhör nog inte den skaran känns det som. Den främsta anledningen är den oro som finns hela tiden för barnens hälsa. Lever dom? Mår dom bra? Är dom friska? Är det okej att äta det här? Är det okej att göra det här? Visst vet jag att denna oro kommer att ersättas med en annan oro när barnen väl är födda. Men ändå…
Kanske den där underbara graviditetskänslan man hör så gott om kommer så småningom? Det känns ju ändå rätt overkligt än så länge.

Fortfarande inga som helst symptom och magen är knappt synlig. Eller jo, det är den absolut, men man kan lika gärna tro att jag försöker samla stämplar för att få en fri pizza eller nåt.  😛

Kommentera