I söndags, mitt på dagen, var det en riktig röd blodfläck på toapappret. Det, tillsammans med att jag just denna dag inte känt något alls i magen… inga rörelser, ingen smärta… det gjorde mig så klart väldigt orolig så jag ringde sjukvårdsupplysningen som i sin tur gav mig numret till förlossningen.
På förlossningen ville om hämta mig med ambulans, för att det var bättre att ta det säkra före det osäkra, som dom sa. Men jag tyckte det kändes lite extremt. Ambulans, och akuten för den delen, tycker jag personligen är till för livshotande sjukdomar och skador. Inte för lite blod på ett papper. Jag valde att ta bilen till sjukhuset istället, men lovade att ringa när jag var i garaget så skulle dom möta upp mig med rullstol.
Sagt och gjort. 14.07 la jag i parkeringsbiljett i bilen och blev sedan rullad till förlossningen där jag direkt fick träffa en läkare som klämde, kände och sedan gjorde ultraljud. Vilken lättnad! Bäbisarna hade starka hjärtslag och allt såg bra ut med fostervatten och moderkakan. För säkerhets skull ville läkaren även göra en gynundersökning så sängen förvandlades snabbt till en gynstol och jag fick fläka upp mig där. Den här var ännu bredare än en vanlig gynekologstol så man fick bresa ännu mer, men jag antar att det behövs eftersom att bäbisar skall ut den vägen i det här rummet….
Allt såg bra ut, både på VUL och det som han kunde se med blotta ögat. Läkaren trodde att de kunde varit ett blodkärl i slemhinnorna som spruckit, det brukar ge klarröda fläckar i trosor eller på papper, men han ville ändå ta urinprov och blodprov för att utesluta så mycket som möjligt.
Urinstickan var ”riktigt elak” som personalen uttryckte det, och dom ville även ta tempen på mig. Tro nu inte att dom ville ta den i örat eller under tungan. Nej, det var det gamla hederliga sättet i rumpan som gällde. Barnmorskan eller sköterska eller vad hon nu var, jag frågade aldrig, frågade mig om jag ville stoppa in den själv, men jag är ju inte smidigaste som går på denna jord just nu och har ju aldrig gjort det heller. Jag fattar ju vad man gör, det är inte det, men försöka sikta rätt med en mage i vägen och veta hur långt upp den förts? Jag lät tjejen göra det istället, så blev det rätt på en gång. 37.2 grader… ingen feber. Det var ju positivt.
Snacka om att man blir uthängd och att inget är privat och heligt när man ska skaffa barn! Allt man tycker är pinsamt får man helt enkelt stå ut med och försöka ta så naturligt som man kan. Nu är jag ju inte en person som skäms speciellt mycket i vanliga fall och är väldigt naturlig av mig när det kommer både till kroppsljud och exponering. Men att lägga sig på rygg med benen i vädret, där går gränsen även för mig och det känns oerhört obehaglig. Men man får helt enkelt hitta ett sätt att stå ut med det, hur obehagligt, obekvämt och ont det än gör.
I väntan på provsvaren så fick jag mat och någon kom in och såg till mig en gång i kvarten. Snacka om uppassad 🙂
När läkaren till slut kom in såg han väldigt allvarlig ut och jag blev rätt nervös när han började prata, för han började så i stil med ”Det är så här va,…” som om det skull komma väldigt dåliga nyheter. Det var väl inte dom bästa, men långt ifrån dom värsta…
Jag hade väldigt mycket vita blodkroppar och i kombination med den ”fula stickan” så ville han ge mig dropp då det fanns risk att det var på väg, eller till och med nått, njurarna. Och togs det inte omhand så kunde jag bli ”väldigt, väldigt sjuk”, som han uttryckte det. Suck! Kul och ligga där rakt upp och ner på ett sjukhus med inget att göra 🙁
När tjejen (barnmorska eller sjuksköterska eller vad hon nu var), kom in igen och satte in en sån där nålgrejja på handen, så jag kunde få dropp, så frågade jag om jag åtminstone inte kunde få åka och hämta datorn innan dom skrev in mig, så att jag hade nåt att göra.
Efter att ha bytt från ett förlossningsrum till ett rum på BB avdelningen så fick jag en första antibiotikados och fick sedan åka hem och hämta mig en pyjamas, tandborste och datorn.
När jag, en timme senare, kom tillbaka till mitt rum insåg jag snabbt att mitt singelrum blivit ett dubbelrum. Där inne fanns nu ytterligare en säng och i den låg en kvinna runt min egen ålder, med en gravidmage i vädret. Rumskamraten var i v. 25 och hade fått sammandragningar och hade blivit inskriven för observation.
Det är klart att jag blev lite besviken av att inte ha rummet för mig själv längre, men jag blev ännu mer besviken på mig själv för att jag inte tänkt på att ta med mig hörlurar. Jag som tänkt kolla på webb TV på datorn. Man vill ju liksom inte störa nån heller…
Efter kvällsfikat, som serverades i dagrummet, så frågade jag rumskamraten om det gick bra om jag hade ljudet på lite svagt och det gick alldeles utmärkt då hon själv tänkt se på film på den iPad hon hade.
Vid 21 tiden kom nattpersonalen och sa hej, undrade hur jag mådde och sa att jag skulle få nästa dropp om runt 2 timmar. Vid det laget hade jag slumrat till, men vaknade upp när en kvinna kom in för att sätta i droppet. Jag somnade straxt in igen och stördes inte det minsta av slangen som jag var kopplad till. Det var mest nålgrejen i handen jag stördes av, för den gjorde konstant ont där den satt, men personalen försäkrade mig om att den satt som den skulle.
När det var dags att ta bort slangen och kvinnan kom tillbaka in i rummet så vaknade jag till igen. Precis som vid förra droppet, så var min hand alldeles bortdomnad och det typ värkte upp till överarmen. En halvtimme eller så senare var all känsel tillbaka och John Blund kom på besök…