Efter 17 dagar fastklistrade vid barnen dygnet runt så blev det, i måndags, dags för jobb och dagis igen.
Det är fruktansvärt påfrestande för psyket att spendera så lång sammanhängande tid med två tvååringar. Det bråkas, stökas, hyssas, skriks, gnälls och gråts. Men det är klart det även är mysiga och glada stunder. Tyvärr är större delen av den vakna tiden en lång slinga av bråk, tjat och gnäll. Speciellt när nu ena fick vattkoppor så vi fick sitta inomhus hela tiden. Nästan i alla fall. Vi var tvungen att gå på Apoteket och så har vi varit ute några korta stunder i lekparken då den varit tom. Att jag har en bitare och en tjyvnypare gör ju inte saken bättre. Jag överdriver nog inte om Kevin fick sig fyra rejäla bitmärken om dagen!
Men trots att man får psykbryt flera gånger om dagen, trots bråk och gnäll och att jag mest går omkring och ajjabajjar och ryter i åt barnen om dagarna, så kändes det vemodigt att lämna dom på måndag morgon. Att behöva skiljas från dom och inte få dom, om än få, mysiga och härliga stunderna på dagarna.
Nu har vi avklarat tredje dagen tillbaka i vardagen. Pojkarna är gnälliga från att jag hämtar dom tills vi lägger oss. Och nattningarna som brukar ta 15-30 minuter tar nu 90-120 minuter! Hoppas det är en övergående fas på grund av omställningen från ledighet till dagis. Men nåt positivt är ju att dom inte hinner stöka ner så mycket på morgon och kväll 😀