Jag har ju haft en hel del krämpor efter förlossningen och alla utom en har försvunnit; värken i ryggen. Den är fortfarande kvar, men uppstår bara vid längre belastning, som när jag bär eller sittande håller nån trollunge för länge. Ju längre tid jag håller, desto mer känns det som om nån sticker knivar i ryggen på mig. Matningen blir en utmaning varje gång då jag ju behöver hålla i de små.
De senaste dagarna har jag även försökt att mata en i taget för att kunna ge Kevin så mycket stöd och hjälp som möjligt. Jag har väckt honom lite tidigare än matdags så att jag inte har Damien skrikandes som en stucken gris medan jag matar Kevin, och det har fungerat de flesta gångerna.
Kevin är ju dålig på att äta, både i mängd och teknik. När han väl äter så rinner hälften ur mungiporna på honom, så jag fick tips av en sköterska på neonatalen att hålla ett finger på kinden och ett under hakan. För att kunna mata båda samtidigt behöver jag ju definitivt båda händerna – gärna fler! Så jag får helt enkelt ta en i taget. Det verkar fungera lite bättre när jag håller taget, men långt ifrån så bra som jag skulle vilja. Och det hjälper ju heller inte att få Kevin att äta mer. Men i morgon är det ju besök hos farbror doktorn, så vi håller tummarna för att Kevin får den hjälp han behöver.
Åter till krämporna…
För en vecka sen eller så, började jag få ont i foten. Med största sannolikhet har jag fått hälsporre, vilket inte är helt ovanligt efter en graviditet och beror på överbelastning och dåliga skor. Jag kan ju bara förutsätta att det är en bieffekt eftersom att jag inte längre är överbelastad med en gravidmage och knappt gått i några skor sedan jag blev förlöst.
Det känns lite som en blandning av en sträckning och en nervtråd i kläm. När jag flexar foten med tårna uppåt smärtar det under ena hälen, lite inåt till, och känns som en sträng av smärta. Flexar gör man ju naturligt mest hela tiden, så det gör alltså ont i princip så fort jag rör på foten. Ju mer den flexas, desto ondare gör det.
Detta är något som, med tiden, normalt sett går bort av sig själv. Men jag kom på att stretchning underlättar ett tag. Jag flexar foten med tårna upp så jag nästan blir tårögd av smärta. Så gör jag några gånger tills att det inte längre gör ont. Då är det helt smärtfritt ett tag sen.
Hälsporre behandlas med inlägg i skorna. Vilka skor?! Jag går ju antingen barfota eller i tofflor. Uteskor har jag ju bara när jag är ute, och det är inte många stunder i veckan det inte. Än så länge finns det alldeles för lite tid för att bege sig ut på promenader med trollungarna. Matningen är ju var 3:e timme och tar 1-1½ från att göra iordning allt, tills att båda är mätta och har torr blöja. Sen kan det ta ytterligare en timme att få Damien att sluta gallskrika. Och så ska man ju hinna med allt annat också, som att pumpa, äta, duscha, hushållssysslor etc. (Hm.. känns som att jag skriver det i varje inlägg…)
Så.. nä, än så länge tar vi det solo här hemma och försöker komma in i rutiner som fungerar för alla tre.
Jag får helt enkelt fortsätta mitt flexande och hoppas att det går över till slut ändå.