För första gången så åkte jag hem från en semester före planerad dag. Det brukar vara tvärtom, att jag hellre vill stanna längre. Men efter en vecka hemifrån var det nog.
Visst har vi haft det bra och barnen har fått uppleva massor av saker, men att konstant måsta ha hökögonen på barnen, passa deras minsta rörelse och förutspå vad dom tänker göra, att hela tiden få springa efter barnen för att förhindra att dom rör något dom inte får, eller är på väg nånstans dom inte får vara och på det hela tiden ajjabajja dom och tillrättavisa… Det tar så enormt på krafterna. Man får inte en enda lugn stund för kropp och sinne att kunna återhämta sig mellan varven.
Inget illa ment till nån, men fler ögon och händer är inte alltid till hjälp. Det är nog med att hålla koll på barnen, men när man är hos andra får man även massa andra saker att hålla koll på, som knivar som läggs för nära kanten, dörrar till rum som inte stängs, ytterdörr som inte är låst och tusen andra prylar som inte är lämpliga i miljö där små barn vistas.
Det var meningen att vi skulle fira midsommar hos min ena bror, men dagen det var tänkt att vi skulle åka dit så kände jag bara ”nej, jag pallar inget mer”. Jag var så fruktansvärt slutkörd så jag har aldrig upplevt något liknande. Inte ens barnens första 6 månader när jag bara fick 3 timmars sömn per natt. Bara tanken på en enda dag till av spring efter barnen och hålla koll på omgivningen gjorde mig helt grinfärdig.
Jag ursäktade mig, packade bilen och begav mig på den 60 mil långa resan hem. En resa som normalt tar 6 timmar tog 9. Det är inte bara stopp för mat och blöjbyten utan ett tiotal fler stopp för att sätta på bälte som barnen krånglat sig ur, ta upp nappen som tappats och byta film i dvd’n då dom skriker högt att dom vill se Bilar istället för Pippi, eller tvärtom.
Klockan 21 rullade vi äntligen in på min parkering. Efter att ha burit upp all packning gick jag med två tröttgriniga barn rakt in i sängkammaren där vi slocknade som stockar alla tre.
Redan efter en dag hemma var jag som en ny människa. Här kan dom, mer eller mindre, härja fritt och jag kan sitta lugnt i soffan och titta på medan dom river sönder sina böcker, drar ner soffkuddar på golvet, kastar lego och bilar tvärs över hela rummet och tar en pall för att försöka nå till en hylla. För det gör inget. Dom kommer heller inte in på toaletten eller i mitt sovrum, för där är handtaget vänt uppåt. Trots att dom tar fram pallen så når dom varken knivar eller glas. Och ytterdörren kan dom dra i bäst dom vill, för den är alltid låst.
Visst händer det att dom lyckats hitta något dom inte får leka med, men då vet jag till framtiden att dom lärt sig något nytt och kan förhindra att det händer igen. Visst får jag springa efter pojkarna hemma och visst får jag ajjabajja och tillrättavisa dom, men här får jag chansen att pusta ut mellan hyss och jagande.
Barnen verkar också glada över att vara hemma, men även dom har haft en energikrävande resa. Normalt sett brukar dom sova middag runt 11-11.30, men nu har dom varit helt färdiga redan vid 10. I förmiddags när vi var ute och lekte i lekparken somnade Damien till och med på gungan! 😀
Det är jättetrist att bo så långt från sina syskon så att man inte kan träffas oftare. 120 mil tur och retur är ju ingen resa man vill göra med småbarn allt för ofta. Så när vi väl åker så vill jag ju kunna träffas så mycket och länge som möjligt. Men det blir inte alltid som man tänkt.