Idag är första dagen jag inte längre blöder. Woho! Snittet kliar dock fortfarande så jag håller på att bli tokig. På kvällarna är det som värst och jag får stålsätta mig för att inte börja klösa lös som om det vore ett stort myggbett jag hade på magen.
Känseln runt snittet är lite… ovanlig. Det känns lite halvt som halvt bortdomnat. Tydligen ska det bero på att nervtrådarna inte riktigt vuxit ihop än. Hoppas verkligen att all känsel kommer tillbaka som den var tidigare. För det känns verkligen jättemysko nu. Dessutom tror jag att snittet är infekterat. I ena kanten på snittet är det som en knappnålsstor knöl som är stenhård och alldeles röd. Jag gissar på att det är en tråd som inte absorberats som orsakat detta. Jag får kontakta BB och höra om dom kan ta en titt på det.
Under slutet av graviditeten så domnade ju fingrar och armar bort. Höger sida har jag fortfarande kvar det här, vilket gör det lite jobbigt när man sitter och håller en bäbis och rätt vad det är så känner man knappt armen.
Den senaste veckan eller så har jag även fått krypningar i armar och ben. En av undersköterskorna rekommenderade magnesium, så idag var jag på apoteket och köpte mig en burk. Hoppas att det hjälper. Det är väldigt frustrerande att försöka sova, eller ens ligga ner, när det känns som om man har maskar som kryper omkring under skinnet.
Pojkarna finns det väl inte något nytt att berätta om. Dom äter och växer som dom ska. Damien är ett riktigt matvrak och nallar extra mat om han kan – eller äter på brorsan om inget annat finns tillgängligt 🙂 Han klarar även att äta helt och hållet från flaska, så nu är det upp till Kevin att klara samma sak, så att vi kan få komma hem på dagpermis nån gång.
