Nästa vecka blir grabbarna 19 månader. Det var ju inte så länge sedan jag bråkade med ratten om utrymme för magen i bilen. Tiden går alldeles för fort ibland.
Men det är ju samtidigt roligt när dom utvecklas och lär sig nya saker. Nu är det mest ord som börjar bubbla fram. Damien föredrar fortfarande gibbrish, men Kevin har ett rätt stort ordförråd nu, även om mycket låter lika dant och man ibland måste tyda hans ord tillsammans med hans handlingar, men det går definitivt framåt.
Igår var första gången jag hörde Kevin sätta ihop två ord… ’Mamma sitta’.
På mornarna brukar jag sätta mig på soffkanten och klä på pojkarna och jag kom bärandes på en hög med sängkläder genom vardagsrummet vilket Kevin såg, så han klappade på kanten på soffan där jag brukar sätta mig och så sa han just ’mamma sitta’. 🙂
I det här skedet i utvecklingen är det frustrerande när omgivningen inte förstår vad man vill. Det märks väldigt tydligt i pojkarnas fysiska handlingar och dom slåss, drar i håret och kastar saker hela tiden. Mitt i en lek kan man få en flatnäve rakt över ansiktet. Vad har jag gjort liksom?!
Damien har även slagit andra barn på dagis ett par gånger. Vad gör man?? Jag kan ju inget annat än att säga ajjabajja, ta bort armen och säga till det barn som slagits att man måste säga förlåt. Fem minuter senare är det dags igen. Suck!
Jag hoppas att bråkfasen går över fort så att det inte blir en vana att reagera och agera med ilska.