Jag borde väl kanske glädjas, men det finns en liten sorg inom mig ändå. Det är ju en sån underbar närhet och känsla som jag nu för alltid kommer att sakna till en del.
Så här i efterhand önskar jag nog att jag tagit tillvara på det mer, kämpat lite till. Men det blev ju i alla fall längre än jag planerat, då jag bara haft för avsikt att försöka amma i tre månader.
Den senaste månaden har det visserligen bara blivit lite natt – & myssnuttande och jag har ju aldrig kunnat mätta de små med enbart bröstmjölk, men jag har ju kunnat amma trollungarna i alla fall.
Damien började ju vägra bröstet för rätt länge sen och han har inte nattammats på flera veckor. Han har ju bara använt bröstet som en napp då, och med tanke på den egna sömnen och att båda brukar vakna samtidigt och vilja ha mat, så har även nattamningen fasats ut och ersatts med enbart flaskan. Lathet från min sida? Ja, det må hända. Jag har ju faktiskt kunnat amma ena och flaskat andra och sedan kompletterat med flaska för den som ammat. Men eftersom båda har en tendens att somna vid bröstet, så tar det så extremt lång tid, så det har känts lättare att bara ge dom flaskan så att båda blir mätta och nöjda på en gång.
Kevin ammades sista gången förra veckan när vi var hos öronläkaren och han behövde vara tyst och komma till ro under testet. Har jag skrivit om det förresten? Man är ju lite snurrig i skallen sen pojkarna kom. Kevin klarade till sist testet i alla fall, då elektroder sattes på. Whiii 😀
Det har gått väldigt bra för mig att sluta amma då det har dragits ner på amningen successivt. Det var bara vid ett tillfälle som det gjorde så fruktansvärt ont i brösten då jag inte ammat på ett tag. Men det fixade Kevin åt mig 😀
Så inga mjölkstockningar, inget behov av att pumpa för att lätta på trycket och inga läckage.
Damien krånglar fortfarande massor när han äter och det börjar synas skillnad i hullet på honom & Kevin nu. Även om det inte verkar gå något direkt nöd på honom 😛
Han äter typ 60 ml, sen är det stopp. Det går en stund och så skriker han och är mer hungrig. Då äter han 10-2 ml till. Det tar en evighet att försöka få i honom 120 ml. Det hjälper ju inte att han är trött för jämnan. Han är pigg å alert i ungefär en kvart när han vaknat, sen börjar han bli tröttgrinig igen. Men jag har hittat ett sätt att få honom att äta mer. Jag lägger honom på sidan i sängen med lite handdukar under huvudet och så får han äta sig till sömns. Hälften av gångerna äter han då upp allt, den andra hälften lämnas det 20-30 ml. Med det är ju klart bättre än att försöka ge honom mat vaken, så att säga. De senaste dagarna har jag smugit i Damien ett extra mål på kvällen för att få i honom samma dygnsmängd som Kevin, som då äter enligt rekommendation för ålder. Förhoppningsvis gör det att hans lilla kropp håller hullet och att han vänjer sig vid att äta den dygnsmängden han bör äta.
Det lär ju visa sig på nästa vägning hur det går för lillponken. 🙂
(Och glöm inte att gissa vikten om du inte redan gjort det 🙂 )