Dom första dagarna

En trött liten sammanfattning av dom första dagarna…

Morgonen efter att jag blev förlöst så blev jag av med katetern och kunde stå och gå själv. Det gjorde lite småont runt snittet, men inte alls så farligt som jag förväntade. Runt 10 tiden var jag väldigt rastlöst och otålig. Jag hade varit vaken sedan 5 och ville såklart få träffa mina små trollungar och tyckte det tog en evighet innan någon äntligen kom med en rullstol och körde bort mig till neonatalen.

Vilket myspys!! Att man kan älska något så litet så mycket! Mitt största bekymmer var att jag aldrig ville släppa pojkarna ifrån mig och jag ville ha dom hos mig både två på en gång. Men det var alldeles för mycket sladdar och slangar och brist på antal mammaarmar för att lyckas med den saken.

Medan jag satt där och beundrade mina små underverk så fick jag det glädjande beskedet att jag skulle få ett rum på samma avdelning. Ett gästrum åtminstone. Pojkarna var fortfarande kvar på intensivvårdsrummet, så då fick jag bo i ett temporärt rum ute i korridoren så länge, tills att dom mådde så pass bra att dom kunde få ett eget rum och jag då fick flytta in till själva avdelningen och dela rum med grabbarna.

pojkarna_2_dagar

Jag åkte tillbaka till mitt rum på BB och väntade på att bli utskriven. Det tog en sjujäkla tid och det var väldigt rörigt med allt. Det kändes som att man befann sig i en hönsgård bland massa yra höns. Men till slut fick jag då äntligen flytta in på ett rum vid neonatalen. Ögonen gick i kors på mig innan jag faktiskt nyttjade rummet för jag ville så klart spendera varje sekund av min tid inne hos pojkarna.

Kevin blev av med sin CPAP på kvällen och mamma pumpade ut dom första dropparna bröstmjölk. Jag hade blivit förvarnad att det inte var onormalt att det kunde ta runt 6 dagar efter ett kejsarsnitt för mjölken att komma igång, men här var det inga problem med den delen. Visst kom det bara några droppar första pumpningen, men varje droppe räknas 🙂

Onsdag morgon vaknade jag vid 5 tiden och började nästan grina. Jag var så pinknödig att jag nästan såg stjärnor men nu hade all bedövning släppt så jag hade så extremt ont att jag knappt kunde röra på mig. Jag överdriver nog inte om jag säger att det tog runt 15 minuter innan jag lyckades ta mig ur sängen. Därefter stapplade jag in till avdelningen och frågade efter några Alvedon. Och så snusade jag såklart lite på grabbarna också innan jag stapplade tillbaka in på mitt rum.

Jag var inte längre patient och jag fick alltså klara mig själv bäst jag ville. Därmed omfattades även medicinering och matintag. Bara tanken på att knalla genom hela sjukhuset för att ta sig till apoteket för att köpa Alvedon och Ipren, vilket var det jag skulle knapra för att underlätta smärtorna, gav mig tårar i ögonen och jag kände mig extremt övergiven. Jag hade ju nyss genomgått en stor operation och tyckte det var jättekonstigt hur man, inte ens ett dygn efter snittet, kunde skriva ut mig och skicka iväg mig utan någon som helst hjälp.

snitt_dag_2

Som tur var så fick jag hjälp med inköpen av smärtstillande och micromat av min styvmor, så att jag åtminstone fick nån smärtlindring och mat i magen. Men Alvedonet hjälpte föga. Det konstiga är… det är inte snittet som gör mest ont. Det kliar och stramar lite och visst gör det lite ont i vissa lägen och vid ansträngningar. Men, nej det är ryggen och övre buken som gör ont som satan. Speciellt ryggen. Det känns bokstavligen som att den håller på att gå av på mitten!! Konstant värk och så fort jag anstränger mig det minsta så strålar det av smärta.

Jag fick i alla fall en läkare och en… barnmorska? att komma från BB avdelningen. Det var väl ändå inte meningen att jag skulle ha så fruktansvärt ont att jag knappt kunde ta mig själv till toaletten. Trots Alvedon!

Läkaren klämde på livmodern och kollade om det ut något koagulerat blod, men allt såg bra ut så enligt den läkaren så var jag ”frisk”. Smärtorna jag hade förklarades med att det ”går över så småningom” och att jag måste ta Ipren också, för enbart Alvedon fungerar inte.

Mycket hade jag förväntat mig och kan stå ut med, men ryggsmärtan är verkligen outhärdlig. Inte bara själva smärtan utan den delen att jag inte kan eller orkar ta hand om grabbarna så som jag vill. Min rygg orkar inte sitta, stå eller gå många minuter i taget innan det känns som att någon vrider om en kniv i ryggraden. Så att sitta och hålla i bäbisarna eller stå och sondmata dom… det är en ren pina och varje sekund önskar jag att jag bara fick lägga mig ner istället. Jag vill ju verkligen vara med pojkarna HELA tiden! Men ryggen säger ifrån…

2 thoughts on “Dom första dagarna

  1. Aj vad tråkigt att du har så ont. Hoppas det går över snart. Vilka söta killar, det lilla man ser av dem ^^ Är dom lika varandra? Vägde dem bra när dom kom ut? 🙂

  2. Har tyvärr opererat buken ett antal gånger … känner igen det där med smärtorna (även om jag haft väldigt ont i själva snittet/magen också, rejäla operationer …). En gissning från min sida är att du får ont i ryggen och övre delen av buken för att du spänner dig för att ”skydda dig” för smärtor/ytterligare skador vid själva snittet.
    Kan trösta dig med att återhämtningen trots allt går förvånansvärt fort (och tyvärr, i alla fall har det varit så efter mina omfattande operationer, samtidigt frustrerande långsamt på vissa plan – har blivit väldigt snabbt uttröttad etc.).

Lämna ett svar