I måndags kväll blev det en tur till läkaren.
Sedan typ i fredags så har trollungarna inte gjort något annat än att sova och är så trötta att dom inte ens orkar äta. Runt 60-90 ml som man får truga i dom, mot normala 120-150 ml. Vid den här åldern ska dom ju sova runt 12-15 timmar per dygn, inte 20. Och dom har ju tidigare varit vaken mycket mer om dagarna. Så det är klart man blir orolig när sina barn helt plötsligt blir jätteslöa.
Jag ställde fråga båda på familjeliv och facebook om det var andra som kände igen detta beteende, men den enda reaktionen som kom var att det var onormalt och borde kollas upp.
BVC är på utbildning så jag ringde sjukhuset och undrade vart man skulle vända sig. Dom i sin tur hänvisade till sjukvårdsupplysningen och dom skickade mig till primärjouren. Alltså en vårdcentral med kvällsöppet.
Vid halv åtta på kvällen drog jag på pojkarna kläder, pulsade på ytterkläder, bar ner underredet till vagnen och därefter pojkarna i liggdelarna. Ner till bilen, in med pojkarna i bilen, montera isär vagnen och in med de tre delarna i bilen för att sedan fara iväg till vårdcentralen. Vilket bestyr det är varje gång man ska nånstans! Jag längtar verkligen till den dagen man kan bära pojkarna ner till bilen, eller dom kan gå själva. Det är alldeles för långt till parkeringen för att jag ska orka bära dom i bilstolarna, och bilstolarna har jag dessutom i bilen och det är alldeles för långt för att lämna pojkarna ensamma för att hämta och bära tillbaka bilstolarna till bilen sen.
Det är lite av den där tankenöten när man ska flytta en varg, ett får och en påse säd (eller vad det nu är) till en ö och man bara kan ta en sak i båten samtidigt.
När vi kom till VC så blev vi visade in i ett rum direkt. Pojkarna fick ju ESBL på neo, så man vill varken smitta andra barn och absolut inte att pojkarna ska bli smittade med något. ESBL är alltså en tarmbakterie. Den är inte skadlig i sig att ha, men om man blir sjuk så är det inte mycket antibiotika eller andra läkemedel som fungerar, så att sjukdomen kan blir väldigt svårbehandlad. Och för så här små barn kan en sjukdom i värsta fall bli livshotande, beroende på vad det då är för infektion.
I rummet blev vi sittandes i omkring 1 ½ timme. En sköterska kom in och kollade så att det gick bra, och till slut kom Doktor Ulf. Jag har aldrig råkat på en så underbar läkare i hela mitt liv. Human, sympatisk, vänlig, lugn… Han var överläkare och hade tidigare arbetat som chefsläkare på en barnklinik, så jag fick direkt fullt förtroende för honom. Dels på grund av hans sätt, och dels på grund av han arbetslivserfarenhet.
Jag satt på en stol med en sovande Kevin mot bröstet och på golvet satt Damien sovande i bilstolen. Ulf satte sig direkt på huk på golvet när han kom in i rummet och viskade för att inte väcka pojkarna.
Trots att det bara var en kvart kvar tills att VC stängde så upplevdes han inte alls stressad, och frågade till och med lite personliga frågor som om det går bra att vara ensamstående och lyssnade intresserat på historien om när jag fick reda på att jag var gravid. Det hörde ju inte ett dugg till saken, men ändå tog han sig tid till att vara lite social, så att säga.
– Jag har träffat så mycket barn, så jag kan nästan bara titta på ett barn för att säga hur det mår, sa Ulf.
Pojkarna var rosiga och fina och andades som dom skulle. Men han tog ändå fram sitt stetoskop och lyssnade för att bekräfta att så var fallet. Att dom sov mycket var inget att oroa sig för, så länge dom kissade och bajsade. Det första tecknet på att något skulle vara fel är minskad urin, då njurarna ”stängs av” på små barn för att hålla inne vätskan i kroppen. Och kissa gjorde dom ju. Kevin hade inte bajsat på flera dagar, men å andra sidan kan det ju gå flera dagar mellan gångerna för honom. Damien hade däremot bajsat samma dag. Det var heller inte ovanligt att tvillingar hade ett sympatibeteende, så om ena var väldigt trött, så kunde den andra sympatisova.
När läkaren lämnat rummet så tog det inte många minuter innan två sköterskor kom in. Samma sköterskor som jag träffat i receptionen och som kollat till oss innan läkaren kom. Dom ville ta en titt på pojkarna en sista gång innan vi gick.
– Ja, titta på ni, sa jag roat.
Det är förundransvärt hur intresserade folk är av tvillingar. Jisses, det är ju bara två barn i samma ålder, liksom.
Innan jag gick ut ur rummet frågade en av sköterskorna om jag blev lugnad av läkarens svar och sa att han sagt att dom var ’A-barn’, vilket jag tolkade som att dom var fullt friska och hälsosamma.
Vilket underbart vårdteam!! Det är ju synd att man inte kan få välja vårdpersonal med vårdvalet, för jag skulle utan tvekan välja dessa underbara personer! Dom är verkligen skolboksexempel på hur vårdpersonal ska bemöta och hantera patienter!
Underbart när man träffar på de där guldkornen som verkligen är riktigt bra läkare! Hoppas skruttarna piggar på sig och att halsvecken blir bättre.