Jag skrev ju tidigare om funderingen om det är något i vattnet som gör att det verkar vara babyboom just nu? Nu har jag blivit ännu mer fundersam…
Jag håller på att hjälper min faster med en hemsida till en förening hon ska starta. De senaste veckorna har jag varit väldigt frånvarande och varken orkat eller velat engagera mig i den saken, men igår bjöd hem min faster. Jag har känt mig så undvikande så fort hon frågat om jag kommer på ett möte eller om hon ställt någon fråga om hemsidan, så jag kände att jag behövde berätta anledningen för henne. Nu har jag ju bestämt mig också, så förr eller senare lär det komma fram, även om jag själv för tillfället håller det så hemligt jag kan, och även bett de få som vet om att jag är gravid, att hålla informationen för sig själv.
Att jag vill hålla det för mig själv är dels att det, trots mina idag 16 veckor, ändå finns en liten risk för sent missfall, men främst av respekt till pappan. Han har ju nyss fått beskedet om att jag beslutat att behålla barnen och behöver tid för att den informationen ska få sjunka in. Och situationen är ju som den är och jag har ju lovat att hålla pappan utanför det här så gott jag kan. Då vill jag ju inte heller att det ska börjas postas massa saker på Facebook och att folk ska börja spekulera i saker och ting. Hur det än är, jag och pappan är ju vänner och har även en del gemensamma vänner som då skulle kunna lägga ihop ett och annat.
Det finns det säkert dom som gör till slut ändå. Men så länge jag bara kan, så vill jag ändå att detta ska vara något privat som endast den närmaste familjen vet om. Sen får vi se hur tiden löser resten…
Ja, igår kom då alltså min faster förbi för att gå igenom lite saker med hemsidan. Men istället för att dra igång datorn, så började jag lätt med att förklara varför jag varit så frånvarande.
– Du vet att jag sagt att jag haft mycket på senaste tiden. Saken är den att straxt efter förra mötet så var jag på kvinnokliniken för att jag haft besvär en längre tid. Där kom dom då fram till att dom inte kan påbörja någon utredning på om och vad som kan vara fel, eftersom att det visade sig att jag är gravid… Med tvillingar dessutom!
Ja, då hade jag kläckt ur mig det och väntande på reaktionen. Ett stort smajl bredde ut sig över min fasters ansikte och sen följde säkert två timmar av surrande om hela processen jag varit genom, mina tankar och känslor. Pappans inställning och reaktion till beskedet, nervositeten inför vad som komma skall, min egen pappas (hennes brors) reaktion och ja… hela historien vällde fram ur mig.
Min faster var exalterad och sa flera gånger.
– Åh, så spännande det är!
Det var jätteskönt att få ur sig allt och jag kände mig ännu starkare i mitt beslut än vad jag gjort tidigare. Min faster är tyvärr en av de kvinnor som inte kunde få biologiska barn och hon förstod mycket av mina argument vad gällde den delen.
Straxt innan vi sedan bytte samtalsämne och fortsatte med det vi egentligen skulle göra… genomgång av hemsidan, så ler hon lite hemlighetsfullt och nästan viskar fram att min äldsta kusin väntar sin andra och deras knodd är beräknad till nästan exakt samma dag som mina. Det måste ju vara nåt i vattnet, eller?!
När min faster en timme eller så senare stod med kläderna på vid ytterdörren så visade jag henne ultraljudsbilderna. Hon gav hon mig en stor kram, sa återigen hur spännande allt är och nästan stod och hoppade sen när hon sa;
– Men huuur ska jag kunna hålla något sånt här hemligt?!!