Jag har knappt sovit inatt. Inte för den delen att det idag var pojkarnas första dag på dagis, utan för att jag haft en halsbränna från helvetet.
Trött som sjutton plockade jag upp pojkarna ur sängen straxt efter 5 imorse. Dom fick en varsin macka medan jag drack lite kaffe. Vid 7 fick dom morgongröten och därefter blev det sovstund, precis som varje morgon. Men sen slutade vanligheterna.
Jag väckte pojkarna strax före 9 för att byta blöja och ta på dagens outfit som jag hade lagt fram igår. Sedan bar jag ner vagnen och barnen och började gå bort mot den gula tegelbyggnaden dryga kilometern hemifrån.
När jag öppnade grinden till dagisområdet möttes jag av tystnad och en öde lekplats. Jag öppnade entrédörren och återigen var det öde. Inte en människa i sikte och man hade kunnat höra en knappnål falla. Visst var det väl måndagen den 11:e idag?
När jag öppnade dörren till avdelningen som pojkarna ska gå på så stod där en blond tjej som såg ut att vara några år yngre än mig. Hon hälsade oss välkommen medan hon bytte blöja på ett barn som gissningsvis är runt 18-24 månader gammal.
Jag hängde skötväskan runt halsen och tog sedan upp pojkarna ur vagnen och bar in dom på avdelningen, en på vardera arm. Jag satte ner pojkarna för att ta av dom skor och jacka, men det här är inga räddharar inte. Båda kröp åt varsitt håll och började utforska hallen.
Jag hittade pojkarnas hyllor spm var placerade bredvid varandra, och hängde av väskan där för att sedan jaga barn som inte alls hade tid eller lust att bli avklädda.
Efter att ha fått av pojkarna ytterkläderna så lyfte jag upp dom under vardera arm och bar in dom i det första stora rummet som utgjorde både matsal och lekrum. Avdelningen har två såna stora rum så att dom kan dela upp dom 15 barnen i grupper. Fast idag var det nog bara fem barn där.
Jag hann knappt släppa ner pojkarna förrän dom kröp iväg på upptäcksfärd åt vardera håll.
Jag satte mig i soffan och började prata med personalen som presenterade både sig själva och avdelningen.
Två av kvinnorna tog med sig de andra barnen ut och Diana, som är pojkarnas inskolningspedagog, stannade inne med oss. Jag fick en bunt med olika papper att fylla i. Barnens allergier, mina kontaktuppgifter, om barnens namn och bild fick offentliggöras på internet osv. Och så fick jag en lista på ytterkläder som ska finnas på dagis. Broschyren med annan info fick jag när jag var där på besök tidigare i somras.
Barnen lekte med alla de nya och spännande sakerna och där dom blev ledsna så lät jag Diana ta hand om pojkarna. Inte den minsta protest blev det. Det var ju skönt. Visst skär det lite i mammahjärtat att andra duger lika bra dom mamma, men det är ändå en lättnad att dom kan ty sig till personalen.
Mitt i all lek kom förskolechefen och hälsade på pojkarna. Kevin blev lite blyg men Damien kröp genast upp i hennes famn.
Hon hade just varit och hälsat på ett annat barn som också började inskolningen idag, fast på en annan avdelning. Snacka om mot alla odds… Det barnet heter också Damien. Det finns 341 personer i hela Sverige som heter Damien, och här går det två på samma dagis!
Efter en timme var det dags för oss att gå hem igen. Eftersom att jag inte börjar jobba förrän 1 september så kommer dom att få en lång inskolning för att vänja in sig så mycket som möjligt innan ”allvaret” börjar. I morgon ska vi dit igen för en timmes lek 🙂