Första nattpermisen!

Vi fick en glädjande nyhet igår… Eller två… Båda trollungarna klev över 2.400 gram och Kevins sond togs bort då han ätit alla mål utan sond i ett helt dygn, och vi skulle få komma hem på våran första nattpermis!! 😀

Redan efter 8 målet på morgonen fick vi åka hem och behövde inte vara tillbaka förrän vid lunch idag. Över ett dygn hemma! Viken lycka!!!!

11 målet fungerade någorlunda. Damien åt som han skulle, men Kevin lämnade 15ml.

Därefter fick Damien sitt första bad hemma i badkaret med mamma. Det var väl sisådär skoj. Stundom höll han på att somna, stundom skrek han för fulla muggar så jag fick sitta och amma honom i badkaret en stund för att han skulle lugna ner sig. Hahaha.

Båda pojkarna har en förmåga av att somna vid bröstet, så dom får i sig så lite bröstmjölk vid amning, så min inköpta pump åkte fram. Är verkligen helnöjd med den! Den fungerar till och med bättre än sjukhusets värstingpump och även den här, jämförelsevis billiga, modellen går att ställa in ”sugstyrka” på. Enda nackdelen är väl egentligen att det blir så jobbigt att pumpa manuellt efter ett tag. Men annars kan jag verkligen rekommendera NUK Sensitive. Jag har rätt stora bröstvårtor, så jag var lite orolig att det skulle vara för liten tratt, men det fungerar verkligen kanon. Ett stort plus är att man pumpar direkt i en NUK flaska, så det är bara att skruva på nappen så är den redo för matning.

Pojkarna somnade gott efter mat, bad och torr blöja. Så gott att dom inte gav ifrån sig ett enda knyst på över en timme. Jag gick och kollade till dom och la handen på deras små magar. Kevin gav nästan mamma en hjärtattack! Han rörde sig inte alls och jag jag varken såg eller kunde känna magen röra sig av andetagen. Jag blev alldeles iskall och slet upp pojken som var helt lelös. Fortfarande inte ett ljud eller rörelse! Panik, panik, panik!! Det kändes som en evighet men det handlade nog bara om 2-3 sekunder tills hans lilla ansikte gav ifrån sig en missnöjd min och jag fick ett livstecken. Pjuh! Det tog säkert en timme innan hjärtat återgått till normal puls och adrenalinnivån sjunkit. Usch så hemskt det var. Den värsta känslan jag någonsin känt!

Vid 14 målet tog Kevin igen matintaget med råge och även Damien åt mycket mer än sin ”kvot”. Mina duktiga små pojkar!

När pojkarna somnat in igen, mätta och belåtna, så började jag fixa i ordning lite i barnrummet. Även om möblerna var monterade, så var det fortfarande fullt med saker i kartonger och ena spjälsängen skulle bäddas. Så nu är det snart klart. Några smågrejer som fortfarande är ogjorda, men nu står det i alla fall inte massa påsar och kartonger på golvet.

Efter 17 målet, då pojkarna åt duktigt, så tog jag mig ett bad. Första badet sedan jag var gravid! Under de 4 veckor som gått sedan pojkarna förlöstes så jag har jag knappast prioriterat att duscha, så det var verkligen välbehövligt att få en riktigt skrubbning och även att få koppla av lite. Trollungarna sover så gott i sin säng att dom knappt ger ifrån sig ett ljud mellan måltiderna. *peppar, peppar* Så att få lite egentid mellan matningarna har hittills inte varit några större problem. Nu vet jag ju inte om jag egentligen ens får bada. Man får ju inte ha samlag utan kondom på 8 veckor på grund av infektionsrisken, så jag tror ju egentligen att samma gäller med badning. Men, men… Det var ju ingen som sa något om det och jag har ju slutat blöda så då borde jag ju ha läkt inombords.

20 målet åt Damien mindre än sin kvot. Det var ovanligt. Men å andra sidan åt han ju väldigt mycket vid målet före, så han var väl fortfarande proppmätt. Sista egentiden spenderade jag framför TV’n och slökollade och snaskade lite melon. Allt ätbart är ju förbjudet på rummet i sjukhuset, så det kändes som rena lyxen att få äta framför TV’n nu 🙂
Sen blev det uppbäddning av sängen och förberedande för att natta pojkarna i min säng efter nästa mål.

Nattmålen gick inte så bra som jag hoppats. Ingen av pojkarna åt den mängd som dom skulle, men jag håller tummarna för att dom inte gått ner i vikt i alla fall.
Damien har bytt sitt gulliga skrik som i början lät som ett förtvivlat ”neeeej”, till att låta som en stucken gris. Volymen är extremt hög och det låter verkligen som att någon sticker en kniv i honom när han skriker. Detta skrik ger han ifrån sig när han är missnöjd och förbannad. Hungrig- & Närhetsskriket är ännu inte lika ilskt. I natt satte han så gång att skrika så han måste ha väckt hela huset. Vad jag än gjorde så var det inte bra. Matad och torr blöja så somnade han gott i min famn, men så fort jag la ner honom bredvid mig i sängen så var det som att någon satt på ett larm. Kevin äter lite långsammare och jag fick ju avbryta hans matning för att tysta Damien, så jag la ner Kevin och plockade upp Damien men han fortsatte skrika ett tag tills att han lugnade ner sig. Tyst igen så la jag honom framför mig i sängen så länge för att fortsätta mata Kevin. Damien sov gott och när jag matat färdigt Kevin och lagt honom bredvid mig så flyttade jag även över Damien och då satte skriket i gång igen. Jag fattade verkligen ingenting. Vad var det som var fel?! Jag hade ju bara flyttat honom några decimeter, från att ligga framför mig till att ligga bredvid mig. Jag plockade upp honom igen, han somnade, jag la ner honom och larmet satte igång.
Han var ju inte hungrig, han hade torr blöja och det kunde ju inte vara närheten eftersom att det gick utmärkt att ligga på sängen framför mig och då höll jag ju inte i honom.
Jag lyckades till slut få honom att somna på ”sin” plats en halvtimme innan 5 målet. Sen var det dags för matning igen och då började allt om.
Något frustrerande! Damien var superolycklig och jag hade ingen aning om vad som var fel. Och så blev jag ju lite bekymrad över grannarnas sömn också. Det är extremt lyhört i dessa lägenheter, så såvida dom inte är döva så måste dom ha vaknat. Men bäbisar skriker ju till och från. Det kan man ju inte göra något åt, men det är ändå lite jobbigt att det ska gå ut över grannarna.

Till slut ramlade kronan i alla fall ner och jag förstod vad som var fel. När Damien låg framför mig så låg han på mitt täcke. När han låg bredvid mig så låg han direkt på madrassen med en handduk under för att ”bulla” upp lite så att dom inte rullar över på min sida så att jag råkar kväva dom eller nåt. Jag la bäbisarna direkt på ”passagerartäcket” istället och voilá… tystnad! Det var alltså sovunderlaget han inte tyckte om.

Det borde jag ju förstått och jag inser nu att det är samma problem på sjukhuset. Damien gillar inte att ligga i sin säng där heller och skriker och gnölar om nätterna så att jag måste lägga honom bredvid mig i min sjukhussäng. Då blir det knäpptyst och han sover som en stock. Men då tar det ju inte lång stund innan Kevin också vill komma och mysa med mammsen och brorsan. Inte vill han ligga ensam inte! Och det är ju fullt förståeligt…

Nu har jag varit hemma i ett dygn och efter 11 målet är det dags att bege sig tillbaka till sjukhuset igen. Hoppas, hoppas, hoppas att dom säger att vi får åka hem igen för ytterligare en nattpermis!