Knöliga bomber

Aj! säger jag bara. Pojkarna är ju inte så förtjust i att amma längre. Damien skriker högt och förbannat om jag ens försöker. På nätterna kan det fungera en kort stund, men då används bröstet mest som napp.
Kevin ammar ibland, men långt ifrån att han blir mätt. Inte för att det inte finns mjölk, utan för att han föredrar flaskan. Bröstet är mer som en liten förrätt eller snacks.

Det här har ju fått konsekvenser för mig. I onsdags hade jag så fruktansvärt ont i ena bröstet att det kändes som en stort blåmärke så fort man ens nuddade vid det och det var fullt i knölar i hela bröstet. Snälla Kevin sög ur det värsta trycket innan han lessnade och ville ha flaskan. Det hjälpte som tur var! Man vill ju inte få mjölkstockning och infektion, men pumpa? Näe… Det känns ju onödigt att fortsätta hålla produktionen när ingen av dom riktigt vill ha bröstet, så jag har ju hoppats på att det lilla dom suger gör att det automatiskt ebbas ut utan några komplikationer.

Damien, som vägrat tagit bröstet, vill nu enbart ha bröstet. På kvällar och nätter i alla fall. Flaskan blir han hysterisk om jag ger. Det är ju inte lätt då att bli mätt, med tanke på att jag inte har så stor bröstmjölksproduktion. Det blir ju inte nåt lättare heller av att han slänger med huvudet hela tiden och förväntar sig att bröstet ska hänga med. Fast å andra sidan så är han ju väldigt liten i maten just nu, så efter några minuters matande så är han oftast nöjd och vill pyssla med nåt annat.
I princip alltid när han är liggande eller halvt liggande så slänger han med huvudet från ena sidan till den andra hela tiden. What’s up with that?! 😮
På dagarna vill han inte ta bröstet och knappt ta flaskan då heller och blir förbannad för det mesta om jag försöker ge honom mat. Man får hålla på en halvtimme att försöka, men allt annat är mer intressant än att äta. Även fast han är jättehungrig. Till slut tar han flaskan, men äter då bara en liten skvätt. Sen vill han inte ha nåt mer.

Och på tal om mat.

Pojkarna har ju börjat få smakprover av… ja, i princip allt som jag stoppar i mig. Med undantag för kaffe och sötsaker då. Salt använder jag ju inte själv, så den delen är det ju ingen fara med.
Härom dagen hade jag skurit upp lite skivbar leverpastej i stavar och satt och snacksade på. Jag lät pojkarna suga lite på en stav och döm om min förvåning när dom tyckte om det. Damien blev som tokig och ville ha mer hela tiden och blev jättefrusterad över att det inte mättade honom eller att han inte kunde smaka ordentligt. Det slutade med att jag fick tugga en liten bit och mata honom med. Tjoff! så var den biten svald och han skrek efter mer…. och mer… och mer.

Leverpastej, liksom?! 😮

Det är väl inte så vanligt att barn tycker om det? Jag gillade det då inte när jag var barn. Och inte messmör eller majonäs heller för den delen, det kan jag än idag inte med.

Fördel eller nackdel att ha introducerat smakprover? Ja, både och. Damien är mer intresserad av riktig mat än av flaskan nu. På dagarna i alla fall. Och så vill han sitta upp och äta, även om han ens inte kan sitta själv. Försöker jag ge honom flaskan ens halvliggande så blir han förbaskad och skruvar sig som en mask på en fiskekrok. Kevin har inte ändrat sina matrutiner alls med smakproverna. Han smaskar på det han får i munnen, dock lite skeptiskt till en början, men föredrar ersättningen och vill ligga och mysa i mammas famn, eller på en kudde tätt bredvid, när han äter.

Personlighetstecknen dom visat sedan dom låg i magen stämmer fortfarande; En lugn och försiktig, en vild och viljestark 🙂

Idag bjuder Kevin på en liten skratt och tjatterfest 🙂