I fredags satte vi oss i bilen för att åka 40 mil mot storstaden.
Morgonen började i ett kaos. Medan jag försökte få oss iordning så motarbetade pojkarna mig genom att ösa ur blomjord ur krukor, dra fram saker jag nyss plockat fram. Klättra upp på stolar och slaska med vatten så vi fick byta kläder… Ja, allt jag gjorde blev liksom två steg framåt och ett tillbaka. Men till slut kom vi iväg…
Bilen var packad, dvd var laddad med Pippi Långstrump och vädret kunde inte varit bättre.
Grabbarna satt knäpptysta och det tog bara 5 mil så sov dom. Efter en timmes körning behövde jag sträcka på mig. Ryggen började redan ta stryk. Jag stannade på en rastplats och gick ut i solskenet med mobilen och kollade läget i världen. Och med det menar jag förståss Facebook 🙂 Damien vaknade men satt tyst som en mus och tittade ut genom fönstret. Det var mellisdags, så jag hällde upp lite soppa i två flaskor och gav Damien ena. Den andre ställde jag bredvid Kevin så att han hade när han vaknade, vilket han gjorde två minuter senare.
Vi fortsatte rulla och det tog inte lång stund innan jag fick svänga in på bästa första ficka. Båda grabbarna hade tryckt in flasknappen i flaskan och satt och kladdade med fruktsoppan som rann ut. När jag torkat bort allt och tagit av dom flaskorna så begav vi oss iväg igen. Men då började gnället. Nu var pojkarna less på att sitta still. Till råga på allt så tappade Kevin snutten så han satt och skrek efter den samtidigt som han försökte nå den. Då händer något som inte får hända… Kevin krånglar sig ur bältet!
Självklart fanns det ingenstans att stanna på flera mil. Inte såvida jag inte ville stanna längs med vägrenen på en 120 väg, och det tyckte jag var en större risk. Visserligen var det väldigt lugnt i trafiken, men det räcker med ett enda förbipasserande fordon som inte har full uppmärksamhet i trafiken…
Till slut var vi på väg igen med alla bälten på. I typ 10 minuter. Sen krånglade Kevin av sig bältet igen för att försöka nå en bok. Suck! Dessutom var gnället på båda på hög nivå nu då dom både var less och hungriga. Vi hade redan kört förbi lunchtid i jakt på McDonalds och det tog ytterligare en halvtimme innan jag hittade en sådan.
Resten av resan gick hyffsat. Med undantag för att min gps lurade mig runt hela Stockholm och resan blev en timme längre. Inte blev det lättare att försöka köra runt i Stockholmstrafiken med två barn som var måttligt roade av att sitta still vid det här laget.
Men till slut, 6 timmar efter avfärd, parkerade vi äntligen framför barnens fasters jobb och det blev ett väldigt kärt och efterlängtat återseende.
