Menar du tarmarna?

Jag kan inte låta blir att undra vad som föresegår i huvudet på barnens pappa. Åh, om jag ändå kunde läsa tankar!

Som jag skrivit massa gånger redan så har han avsagt sig allt vad barnen heter, varit snortokig över mitt beslut och jag förväntar mig inte alls att han ska ändra åsikt. Men han vore ju omänsklig om han inte ens tänkte lite på allt det här.

Igår pratade jag med en av pappans vänner och denne harklar sig och skruvar lite på sig och det var nästan att jag kunde förstå vad han skulle kläcka ur sig.

– Jag pratade med xxx förra veckan och han sa, eller berättade, eller ja… Är det sant att du.. eh.. hm… eh… har nåt här inne, frågade han och pekade på sin egen mage.

– Vaddå? Tarmar menar du eller? sa jag och flinade.

Han skruvade lite till på sig och fortsatte

– Det vore ju häftigt, eller roligt eller så om det nu var så.

Vi pratade väl inte så mycket mer om det och jag varken bekräftade eller förnekade något. Men jag kunde ju såklart inte låta bli att undra om pappan då också berättat att det är han som är pappan, eller om han underhöll den informationen över huvud taget. Jag skulle ju gissa på att han inte avslöjat detta, men man vet ju aldrig.

Jag har pratat med pappan några gånger sedan jag informerade honom om att jag tänker behålla barnen. Samtalsämnet om graviditeten och barnen är helt utesluten och våra samtalsämnen handlar typ om väder och vind. Han försöker verkligen att på något sätt behålla vänskapen ändå och låtsas som ingenting. Men jag inser ju att det är väldigt svårt för honom och stundvis vill han inte prata med mig alls.

Idag åt vi i alla fall lunch tillsammans. En flott pizza… Mmmm! Jag har nog inte ätit pizza sen i december så magen tyckte det var på tiden 🙂

Hur som haver….  När jag ätit upp så lutar jag mig lite bakåt på stolen av att jag är så mätt i magen och jag ser pappan kasta ner sin blick mot min mage i en millisekund. Men nog såg jag det allt! Hahaha. Jag tyckte det var lite roligt. Det är ju inte direkt en vanlighet att man kollar på folks magar och speciellt inte när man inte ens gestikulerar i den trakten. Då hade jag kunnat förstått det, att man då följer med i samtalet genom att även se gester och uttryck. Men mina händer låg på bordet.

Då kände jag verkligen att jag skulle velat läsa hans tankar. Det finns ju liksom bara en anledning till varför han skulle titta på min mage, så självklart funderar jag på varför. Är han nyfiken, börjar han vänja sig vid tanken eller är han bara rädd att jag ska börja ”visa” snart och vill hålla koll på hur den växer?? Ja, vem vet. Och som sagt… det samtalsämnet är ju förbjudet, så länge det inte är han själv som tar upp det. Jag skulle ju gärna vilja fråga hur han mår och hur han tänker med allt. Men jag vet ju också vad han sagt så många gånger…. Vad honom berör i tankarna, så är det inte hans barn.Men han vet ju också innerst inne att det faktiskt är så och jag tror nog att det är lättare sagt än gjort att bortse från den detaljen och ta avstånd från verkligheten.

Lämna ett svar