Jag har nog inte en enda positiv upplevelse från något besök eller kontakt med vården i det här landstinget. Med undantag från två läkare på kvinnokliniken och kuratorn jag nu besökt två gånger.
För att inte dra upp hela min medicinska historia och vilken jäkla skämt landstinget är, så kan ju berätta om upplevelserna som på något sätt är ihophörande med graviditen.
Det började väl då egentligen första vardagen på detta år när jag ringer till kvinnokliniken för att få boka ett läkarbesök för några besvär jag haft en längre tid och som blivit värre de senaste halvåret eller så. Kvinnan på andra sidan luren utbrister då att Oj, dom glömde att kalla mig på cellprov 2010. Jag ska då gå på dessa kontroller varje år då jag visar cellförändringar. Men det där är ju som med tandläkaren eller bilprovningen.. man tycker att man nyss varit där fastän att det var ett helt år sedan. Så jag hade väl egentligen inte reflekterat över hur lång tid som passerat. Och man förlitar sig ju på att vården skickar kallelser som dom ska.
Hur som haver. Telefonsamtalet var ju inte det lättaste och jag blir riktigt irriterad innan det var färdigt. Eftersom att jag då inte varit på cellprov ville kvinnan att jag istället för att boka läkarbesök skulle boka tid för cellprov. Men jisses! Man borde väl kunna göra båda två då i så fall. Inte antingen eller! Det tog mycket frustration och övertalning för att jag till slut fick en tid hos en läkare…. 12 februari! Alltså 1½ månad senare.
Dagen före mitt bokade besök ringer då kvinnokliniken och avbokar tiden på grund av sjukdom.
– Vad får jag får ny tid då?, frågade jag lite uppgivet.
– Nä, det vet jag inte. Jag ringer bara och avbokar. Vi kan inte gå emellan avbokningar och bokningar i vårt system, så du kommer att få en ny kallelse hem i brevlådan.
Hm… bra system!!! Not!
Efter en vecka eller så fick jag då ett brev hem med en ny tid… den 28 februari. Detta var då nästan 2 månader från att jag ringt första gången. Jag skulle då alltså komma att vara 8-9 veckor längre gången i graviditeten än om jag fått en tid direkt. Jag kan ju inte direkt skylla graviditeten på dom och då heller inte hur långt gången jag var vid beskedet… Men det är ändå en tanke!
Den 28 februari fick jag då alltså till slut komma till kvinnoklinken och fick då beskedet om att jag är gravid i 13:e veckan.
Tiden som gått sedan dess har jag gått omkring med enorm beslutsångest och träffat en kurator vid två tillfällen för att försöka reda ut råttboet i hjärnan och komma fram till vad jag ska göra. Jag vet visserligen fortfarande inte svaret på den frågan, men det jag känner att jag behöver göra för att komma vidare i beslutsprocessen är att besöka mödravården för en undersökning. Oavsett vad jag till slut väljer att göra med graviditeten så är det ju något jag måste göra vilket som. Och det känns som att det är en bättre idé att göra det redan nu. Då kanske ”kronan trillar ner” och jag inser verkligheten på ett annat sätt än vad jag kan göra idag och således blir ”styrd” in i beslutet. Jag tycker det vore värre att först ha beslutat sig för en sak, boka tiden för undersökning och väl där inse att man valt fel.
Jag tog upp detta med kuratorn idag och hon tyckte att det kunde vara en bra idé för mig för att gå vidare i beslutsprocessen.
Vid tvillinggraviditeter är det rekommenderat att man vänder sig till en specialistmödravårdscentral då en sådan graviditet kan vara mer komplicerad och är mer kontrollerad. Så jag ringde då landstingets SMVC. Eller jag ringde växeln och bad att bli kopplad dit. Det blev jag ju såklart inte, utan hamnade på en mödravårdscentral inne i centrum.
Lite snabbt förklarade jag att det var till SMVC jag ville för att boka en tid och inte till MVC.
– Nä, det går inte! Du måste gå till din ordinarie mödravård.
– Men jag har ju ingen!
– Vart borde du ha gått då?
– Eh… inte vet jag!?
– Är det din första graviditet?
– Ja, jag halvvägs in i vecka 14. Jag fick nyligen beskedet att jag var gravid i vecka 13 och väntar tvillingar så det är ju rekommenderat att man besöker specialistmödra.
– Men det förstår du väl att du inte bara kan ringa dit och boka en tid.
– Det står ju faktiskt på landstingets hemsida att det inte krävs remiss för att komma till specialistmödra.
– Först måste man gå till sin egen mödravårdscentral och så får dom avgöra om du får komma till specialist eller inte.
– Ja men Elin på kvinnoklinken, sa att jag fick gå till vilken mödravård jag ville.
– Ja, det får du. Men inte dit.
– Hur vet jag vilken jag ska gå till då?
– Vilken vårdcentral tillhör du?
– Ljusta, men dit vill jag inte gå.
– Nä, där finns det ingen mördravårdscentral. Den finns bara inne i stan.
Men hallå?! Varför var det då så nödvändigt att veta vilken vårdcentral jag tillhör?! Och eftersom att jag själv får välja mödravårdscentral (centrum eller centrum…) så spelar det väl ändå ingen roll vart jag går för mina andra läkarbesök!! Gökar!
– Varför gick du till kvinnoklinken då? frågade kvinnan på MVC.
– Jag sökte mig dit på grund av andra besvär och tog även cellprov och i samband med det besöket upptäcktes det att jag var gravid.
– Då var det nog gynekologen du var på.
– Inte vet jag. Det står i alla fall kvinnokliniken på skylten.
– Nej, gjorde du cellprov så var det nog hos gynekologiska mottagningen.
– Inte vad jag vad ni kallar det, men för mig heter det kvinnokliniken eftersom att det står det på skylten och på kallelserna. Och det var ett läkarbesök på grund av andra besvär. Cellprovet gjordes bara i samband med det.
– När var din senaste mens?
– I november…, svarade jag med en suck. Jag hade ju redan besvarat allt det här på kvinnokliniken där dom då konstaterat hur långt gången jag är.
– Vet du datumet?
– Ja, 29:e, så på torsdag är jag då i vecka 15.
Kvinnan blev tyst en kort stund och fortsatte sen.
– Ja, då stämmer det datumet.
Nähä!! Säkert?! Mupp!
– Har du ens inte varit på en förbesök (eller vad hon nu sa att det hette för nåt. Nåt mer ’för’ i alla fall)?
– Nä, svarade jag lite uppgivet, jag har ju liksom nyss fått veta att jag är gravid!
Hade hon svårt att höra, svårt att förstå eller bara har väldigt taskigt närminne?!
Sen blev det tyst i luren i runt tre minuter innan hon kläcker ur sig att hon letar efter en tid. Efter ytterligare fem minuter av tystnad så upplyser hon mig om att första lediga tiden är 21 mars. Alltså om 10 dagar! Det var ju en jäkla tur att jag ringde redan nu och inte drog på det. Det ger mig ju liksom inte mycket tidsmarginal sen till det slutgiltiga beslutet.
– Vet du vart det ligger?
– Näe?
– Vet du vart sjukhuset låg förr?
– Näe? Jag är inte uppväxt här. Men jag vet vart sjukhuset ligger nu! svarade jag lite skämtsamt.
– Det borde man veta i alla fall. Det är ju en stor byggnad!, sa kvinnan lite småsurt.
– Det finns många stora byggnader i den här stan, men jag vet ändå inte vad som finns i alla dom eller vad som funnits i dom någon gång i tiden.
– Vet du vart Norrmalsgatan är då?
– Nä, inte det heller, tyvärr. Är inte så mycket i stan och gatuadresser är jag ännu sämre på än byggnader.
– Då får du leta reda på det på internet!
Vilken människa!! Jag hoppas verkligen att jag inte behöver ha något med henne att göra i fortsättningen. Då skulle jag nog bli tokig!
Efter att ha googlat fram adressen hon gav så visste jag vilken byggnad hon syftade på och kunde komma på många sätt att förklara vilken byggnad det var, även för någon som har väldigt liten koll på stadsdelar och adresser. Det går förbi en busslinje där, den ligger bredvid och syns från motorvägen, den är på andra sidan vägen från där arbetsförmedlingen låg för inte så länge sen, längs vägen till en stadsdel om man åker från centrum… ja, som sagt, det finns många sätt att förklara på, och utan att behöva vara kort och näsvis i tonen.
Långa väntetider och dåligt mottagande verkar vara detta landstings motto!