För två veckor sedan blev Damien hemringd på grund av att han kräkts. Detta var då alltså veckan efter att Kevin blivit hemringd på grund av feber. Men någon kräkning hemma blev det inte. Han visade inga som helst tecken på sjukdom så vabbade alltså fullt friskt barn för att dagis ansåg att han var magsjuk. Det är ju inte första gången något sånt här händer, och det var inte sista heller.
Idag blev jag hemringd av exakt samma anledning. Jag hann inte mer än innanför dörrarna på jobbet förrän dagis ringde hem mig då Damien, enligt utsago, ska ha kräkts.
När jag hämtade Damien så påpekade jag mitt missnöje över det hela. Jag var tydlig med att förklara att jag gärna vabbar när han är sjuk, men detta liknade ju mer Peter och Vargen då jag ofta har fullt friska barn så fort vi kommit hem.
Jag förstår varför dagis har den policy dom har, men när ett barn uppenbarligen bara har en kräkning på morgonen och sen är det full rulle utan några andra tecken, då må dom väl inse att det inte är magsjuka vid dessa ”morgonkräkningar”. Hemma har jag aldrig råkat ut för detta, alltså att någon kräkts en gång och att det sen gått över. De gånger någon av barnen kräkts hemma så har det verkligen varit magsjuka. Då har man knappt hunnit torka upp ena spyan förrän nästa kommer.
Men vad gör man?! Jag vill ju inte att andra barn ska bli smittade om det nu är magsjuka, men jag vill heller inte vabba friska barn. Det måste ju finnas någon annan orsak och något samband till dessa ”morgonkräkningar” på dagis.
Jag vet inte om dagis tyckte synd om mig eller förstod vad jag hade för problem med det hela, men dom sa att jag skulle ringa i eftermiddag och ifall inte Damien visat några fler tecken på magsjuka så skulle dom ge dispans på 48 timmars regeln. Ja, det var ju bra det i alla fall. Men 24 eller 36 timmar är illa nog det att okynnesvabba. För det är ju i princip det jag gör. Jag vårdar ju ett frisk barn!
Men Damien tyckte det var mysigt att få sitta i soffan och mysa (och somna till) med mamma i alla fall. Sjuk eller inte 🙂