Orkelös

Det känns verkligen som att jag är redo för psyk snart. Om det är sömnbrist eller bara allmän frustration över att vara ”inspärrad” här, med allt vad det innebär, låter jag vara osagt.

Jag orkar inte…

Jag känner mig som världens mest hemska person, men ibland känns det som att jag bara har lust att ta mitt pick och pack och gå härifrån. Utan pojkarna!  Sekunden senare storgrinar jag för att jag inser att jag aldrig skulle klara av att lämna dom och jag är ”fast” här.

Då tänker jag att jag kunde jag ta pojkarna med mig och sticka härifrån. Men det lär jag ju inte få göra. Det finns säkert någon paragraf nånstans som gör att det är barnmisshandel eller nåt, att inte ge dom den vård dom anses behöva. Och dom får ju medicin två gånger om dagen, och den lär dom ju behöva, så jag har inte hjärta att ta dom här ifrån även om jag skulle ha laglig rätt att göra så. Så återigen… jag är ”fast” här.

Jag är fast bland alla rutiner som i alla fall inte har ett dugg med mig och pojkarna att göra. Inte den dagen vi kommer hem. Ändå tvingas vi att följa dom så länge vi är här.

Damien är ju ett litet matvrak och kan äta precis när som helst. Kevin är tvärtom. Honom får man nästan tvinga i mat. Hade jag varit hemma så hade jag gjort, som förmodligen de flesta föräldrar gör… matat barnen när det säger till att det är hungrigt. Men här… Ja, här ska jag mata var trejde timme. Kevin hinner ju aldrig bli hungrig, så det är ju inte så konstigt att han aldrig säger till och framför allt att han inte orkar få i sig ett helt mål. Och det är det som är avgörande för hur och när vi får komma härifrån.

Det känns så… förtvivlande, i brist på bättre ord.

I och med sjukhusets rutiner så blir jag mer och mer knäpp i skallen för varje dag. Jag vet snart inte ens vad jag själv heter känns det som. Det är med all säkerhet sömn – & syrebrist. För nåt syre finns det knappt i det lilla rummet utan ventilation som jag bor i. Kan jag tjäna in några minuter här och där för att åtminstone få gå ner i varv och vila lite, så självklart tar jag den stunden.

Jag är ju knappast någon bra mamma när jag inte själv kan fungera. Och det känns verkligen som att jag bryter ihop vilken sekund som helst. I ärlighetens namn… jag tror nog redan att jag gjort det.

Vid 23 målet kom en sköterska in och… ja, det slutade med att jag låste in mig på toaletten efter att ha låtit barnen ligga och skrika för fulla halsar medan jag själv låg och stirrade rakt upp i taket.

”Gör som du vill… det är dina barn”. Det var så hon sa efter att hon i princip kallat mig en dålig mamma. Hon sa det inte rakt ut, men hon sa att vi aldrig skulle få komma härifrån om jag inte tog bättre hand om barnen på nätterna.

Jag förstår inte varför jag ska behöva tvångsmata en bäbis som sover bara för att det är matdags enligt sjukhusets schema. Kevin somnar på två röda om han får amma eller får flaskan när han inte är hungrig, så hur mycket jag än försöker, så kan jag inte få i honom mat om han inte vill ha den. Så på nätterna orkar jag helt inte sitta en timme eller två enbart med Kevin för att försöka få i honom maten, och tycker därför att det är bättre att sondmata honom en halvtimme och få vila resten av tiden tills nästa mål.

Detta håller då alltså inte personalen här med om och säger att övning ger färdighet. Men han kan ju inte öva när han sover! Jäkla dumskallar!!!

Olika sköterskor säger olika saker och vill att man ska göra på olika sätt. Man är som nån jäkla trasdocka här och får olika ”regler” och uppmaningar hela tiden. Gör jag som ena säger så kommer nästa in och säger att jag gör fel och ska göra på ett helt annat sätt. Jag vill ju bara göra på mitt sätt, men jag försöker vara alla till lags för att få komma hem nån gång. Men bägaren har nu runnit över flera gånger om…

Nu sitter jag här och storgråter för att jag känner mig som den sämsta mamman i hela världen för att jag vill ta några genvägar för att försöka hålla mig någorlunda klar i skallen och inte helt gå in i väggen av utmattning och frustration. Det är klart att jag förstår att det är på bäbisarnas bekostnad och jag känner mig jättesjälvisk att inte orka 110% dygnet runt, men jag gör ju vad jag kan för att hålla ut tiden vi tvingas vara här.

Jag älskar mina små trollungar men personalen här har snart helt tagit bort glädjen över att vara mamma och allt känns bara jobbigt. Jag får ju inte vara den mamma jag vill vara. Jag måste vara den mamma dom vill att jag ska vara.

4 thoughts on “Orkelös

  1. Tung läsning:-( Först och främst: du är INTE en dålig mamma. Jag skulle tro att ALLA föräldrar genomgår perioder då de bara vill fly från allt, då de känner att de bara inte orkar mer. Du går dessutom igenom allt det här själv, utan att kunna dela ansvar, praktiska saker, tankar etc. med en partner … lägg till det att du har tvillingar och inte ”bara” ett barn, lägg till det att ni ligger inne på neo. Och lägg till det att du känner dig ifrågasatt och överkörd av personalen på neo. Inte konstigt att du mår dåligt:-(
    Kanske ska du överväga att be att få prata med en kurator, om du inte redan gör det? Jag tror att det är viktigt att du får stöd, så att du inte går in i en förlossningsdepression el. liknande.
    Och du – som jag tror att jag har skrivit någon gång tidigare: även de jävl-gaste perioder går över, _det går över_. Sen kommer en period då det jobbiga bara är ”borta” och du kan hämta andan … vilket förvisso avlöses av nya perioder, som är jobbiga på andra sätt. Men de går också över. Håll fast vid det: det går över.

  2. Du är absolut inte en dålig mamma! Att vara på sjukhus är utmattande, själv var jag slutkörd efter 2 dygn med en liten så det finns inte min vildaste fantasi när jag försöker föreställa mig din situation. Håll ögonen på målet och allt kommer blir så mycket bättre när du kommer hem.
    Visst är det fantastiskt hur mycket tyckande som tas som vetenskapliga sanningar när det kommer till graviditet och barn… lyssna på dig själv, du känner dina barn bäst! Jag hejar på dig iaf.
    Kramar

  3. Å vad jag känner med dig, försök att prata med någon sköterska som du trivs med, om att det är jobbigt när olika sköterskor säger olika saker. kommer så väl ihåg hur jobbigt det var med alla olika budskap, det slutade med att sambon och jag bråkade om vad som var bäst för att vi fått höra olika saker och jag kommer ihåg när jag med gråten i halsen säger till en av sköterskorna att visst är det här lika bra, angående solningen, hade en sån där platta mot barnet, för någon sköterska sa till sambon att det inte var det.
    Försök att få prata med någon kurator eller vem som helst och vila så att du inte går helt in i väggen.

    En stor kram vill jag ge dig och berätta att det blir bättre, snart är du hemma med fri matning och dina rutiner.

Lämna ett svar