Igår kläckte jag nyheten för min faster och farbror på andra sidan jordklotet.
Att berätta om graviditeten över huvud taget känns nervöst och oroligt för att jag känner att det är att utmana ödet. Mycket kan ju gå fel än. Men att berätta för just mina nära och kära känns supernervöst. Man vet ju aldrig hur dom kommer att reagera. Jag vet inte om det är mina egna åsikter om hur ologiskt, orimligt och … dumt, i brist på bättre ord, som det är att skaffa barn under mina omständigheter som påverkar hur jag känner inför att berätta för andra.
Jag har inget fast jobb, är ensamstående, jag behåller barnen mot pappans vilja och han vill inte vara delaktig och är emot detta på alla tänkbara sätt och dessutom väntar jag två barn, så det kommer att bli dubbelt så påfrestande både ekonomiskt och mentalt och fysiskt.
Det är ju mot allt mitt sunda förnuft att ens fundera över att skaffa barn under dessa omständigheter. Ändå har jag valt att fullfölja graviditeten då alternativet kändes så fel på så många sätt. Ibland gör man helt enkelt saker mot sitt sunda förnuft och det har vi nog alla gjort nån gång i vårt liv.
Ta bara en sån fånig sak som att man vet att det småbubblande vattnet i kastrullen på spisen är varm, ändå så trycker man ner fingret där. Eller när man tappar en kniv och fångar den i luften innan den landat på golvet. Man vet ju att man kan skära sig, ändå gör man det.
Jag ska väl kanske inte jämföra en graviditet med hett vatten och en kniv, men vad jag ville få fram var att man inte alltid lyssnar på sitt förstånd utan följer sin magkänsla. Och det var precis det jag gjorde…
Men det jag skulle komma till var att det kanske är mitt eget förstånd och förnuft som gör att det känns så jobbigt och nervöst att berätta för mina nära och kära att jag tagit ett livsavgörande beslut som kanske inte var det mest praktiska och logiska valet. Och jag vill ju såklart ha allt stöd och support jag kan få. Främst av min familj. Barnen är ju en del av den, så det är klart jag vill att dom ska välkomnas in i den med öppna armar. Och varken dom eller jag behöver stressen över att känna sig oönskad eller undviken.
Jag är en vuxen människa och de val, om än misstag, jag gör i livet är mina egna. Visst får omgivningen ge råd eller säga sin åsikt. Men dom ska också lita på att jag tar mina beslut utifrån vad som jag känner är bäst för mig. Tyvärr verkar inte fallet vara så med min egen pappa. Han verkar inte vara det minsta entusiastisk över graviditeten eller att få biologiska barnbarn och jag känner mig väldigt obekväm med den spänning som är i luften när jag pratar med, eller träffar min pappa. Nu har jag ju visserligen bara träffat honom 2 gånger sedan jag berättade om graviditeten, men under de två gångerna har man nästan kunnat skära i luften med en kniv och, med undantag från 2 meningar, så har det inte pratats något alls om graviditeten eller barnen.
Kanske att även pappas reaktion gör att jag är så nervös inför att berätta för andra…
Hur som helst… igår berättade jag då för min faster och farbror och jag fällde några tårar över deras respons. Dom var entusiastiska och glada och inte det minsta emot det val jag gjort. Snarare tvärtom.
What an incredible gift. You will be a great Mom and when you hold those little babies in your arms, you will never second guess your decision. You chose life for them!
Jag blir fortfarande tårögd när jag läser detta.
Lite senare hade vi ett samtal över Skype och det var verkligen uppmuntrande och stärkande att få denna underbara support av dom. Jag önskar verkligen att jag kunde åka och hälsa på dom nu. Det känns som att jag verkligen behöver det. Lugn och ro med en stöttande familj omkring sig. Visst är det väl egentligen möjligt för mig att åka och hälsa på dom, men jag vet inte om jag orkar 24 timmars resa eller om det utsätter tvillingarna för någon risk med att flyga och resa så långt.
Visst har jag min syster som ger mig stöd, vilket jag kan åka och hälsa på. Men det är inte riktigt samma sak. Inte samma avkoppling och distans på något sätt. Inget illa ment mot min syster, jag älskar att vara med henne. Men min syster känns mer som en vän och min faster och farbror känns mer som föräldrar.
Just i år kommer inte min faster och farbror till Sverige över sommaren heller, vilket dom alltid brukar, så jag får nöja mig med Skype tills vi har möjlighet att ses igen.