Sitter med barnen på golvet och leker…
– Vart är lampan? Frågar jag och Kevin tittar upp i taket. När han hittat lampan så sträcker han ut handen och pekar mot lampan. Nåja, i närheten av den i alla fall.
– Vart är boken? Fortsätter jag att fråga och Damien tar, på alla fyra, ett skutt framåt och landar med händerna i närheten av boken. Kevin tittar på och pekar sedan på sin bror som tagit upp boken och är i full färd med att bita bort några bitar av den redan söndertuggade boken.
– Vart är bollen? Är min nästa fråga och båda pojkarna söker av rummet med blicken tills att dom hittat den och pekar mot ena hörnet i rummet där en färgglad stor plastboll ligger.
Damien älskar att leka med bollen och rullar den fram och tillbaka genom rummet. Det är ännu roligare när mamma är med och leker. Då puttar Damien på bollen så den rullar åt mitt håll och jag, i min tur, rullar tillbaka den till honom. Det är ingen tvekan om att han vet hur leken fungerar. Ibland vill Kevin också vara med och leka boll, men han kryper mest efter den och skrattar harmynt när Damien hinner före och rullar iväg den nån annan stans.
När Damien lessnat på att rulla bollen så lägger han den i ”säkert” förvar uppe på soffan, på soffbordet eller på tv bänken.
När jag sitter där och mystittar på mina troll medan dom leker så slår det mig… ”Det är fult att peka”.
Hur många gånger i sitt liv har man inte både sagt och hört detta?! Men vad gör vi då? Först lär vi våra barn att peka. Det ska pekas på leksaker, möbler, kroppsdelar, människor… Vi uppmanar dom att peka på allt mellan himmel och jord och berättar för dom hur duktiga dom är när dom pekat ut det som man frågat efter.
Några år senare ska dom lära om sig. För när man lärt sig prata och kan kommunicera med världen verbalt, ja då blir det plötsligt fult att peka??!