Jag satt på balkongen för en stund sedan och titta ut över grannskapet i vårsolen. Då ser jag en av mina grannar som har ett barn som är något yngre än vad pojkarna är. Dom bor i huset mitt emot på bottenvåningen.
Så enkelt allt såg ut för henne!
Ut lite snabbt ur porten med barnet i babyskyddet som satt fast på vagnsunderredet. Det var inga problem för henne att ta sig ner för den sluttande gräsmattan ner till parkeringen som hon har precis nedanför. Den parkeringen är relativt nybyggd och det var sagt att bara personer som har svårigheter att ta sig fram, exempelvis rullstolsbundna, pensionärer eller andra med något handikapp som gör det svårt att gå, skulle få hyra dom platserna. Vad som hänt på dessa två år vet jag inte, för idag är de flesta uthyrda till fullt friska och unga människor! Själv har jag min parkeringsplats mycket längre bort på den ”vanliga” parkeringen.
När hon kom fram till bilen snäppte hos loss babyskyddet, öppnade bildörren och satte in barnet i bilen. Sen gick hon med vagnsunderredet till bilens bakdel, öppnade bagageluckan, fällde ihop underredet och lyfte in det. Det tog mindre än en minut från att hon kom till bilen tills att hon backa ut från parkeringen. Totalt, från att hon lämnade sin lägenhet, tog det nog inte mer än 2 minuter.
Det är ju långt ifrån lika smidigt när jag ska nånstans och jag gruvar mig varje gång jag ska iväg. Även om jag nu har paraplysulkyn, som gör att det blir mindre spring i trapporna med bärande av vagnsdelar.
Ner med vagnen, ner med en pojke i taget, ner med sopor och skötväska och så ska jag ju själv få på mig någon jacka. För tar jag på mig den innan jag börjar bära ner så är jag helt sjöblöt av svett innan det är färdigt.
Hålla upp entréporten samtidigt som att köra ut en bred tvillingsulky är inte det enklaste det heller. Det är precis så att vagnen går igenom, så om något hjul skulle ha snurrat på sig så fastnar jag i dörrposten.
När jag väl kommit till bilen så ska ungarna in i bilstolarna, vagnen vikas ihop och lyftas in.
Sen är det ju samma procedur när jag kommer fram dit jag ska, och så när jag ska hem igen. Det är nog det värsta… Hemdelen. Förutom att det lutar lite uppåt hela vägen från parkeringen så är det en kraftigt lutande backe jag måste köra upp vagnen på. Och så är det ju allt som oftast man även har matkassar med sig. Så är underlaget flera centimeter av grus! Det tar verkligen varje uns av kraft jag har för att orka köra upp vagn, barn och kassar. Och det blir ju inte lättare med tiden direkt!
Det är en helt underbar tid just nu med barnen. Dom utvecklas, lär sig och är små personligheter man både skrattar åt och håller på att bli tokig på. Men för den delen är det ju långt ifrån guld och gröna ängar. Det är sömnlösa nätter, skrik, gnäll och bråk. Trots det måste jag ändå säga att det är rätt fantastiskt, så ibland vill jag kunna stanna tiden. Men i vissa aspekter vill jag att tiden ska gå fortare och jag tänker ofta för mig själv ’Åh, vad skönt den dagen dom kan gå av sig själv’ eller ’Vad jag längtar efter att dom kan säga vad det är för fel’.
Och den tiden kommer förr eller senare oavsett om jag vill eller inte. Då kommer jag att minnas tillbaka och sakna det som är idag. Så kommer det förmodligen alltid att vara, för det är ju så att gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Man ser framåt och man ser bakåt istället för att glädjas åt och ta vara på nuet.