Separationsångest

Jag måste lida av en fruktansvärd separationsångest. Jag har enormt svårt för att göra mig av mig saker som är hela och fungerar. Jag är nog en av de få som har kvar en tjock TV, för att ta ett exempel. När jag tänker efter… det är inte bara hela saker jag har svårt att göra mig av mig. Jag har nog 4 DVD spelare liggandes som inte fungerar, men att kasta dom har jag inte hjärta till att göra. Hahaha. Jag har även en T-shirt i garderoben som knappt har en hel söm kvar, men den är så mjuk och härlig att jag inte vill skiljas från den. Trots enorma hål under armar och sidor så har jag faktiskt på mig den emellanåt.

Det var ett av de första plagg jag köpte själv.

Jag bodde i fosterhem och fick 1.000 kr i månaden varav 550 kr (om jag inte minns fel) skulle gå till kläder. Jag hade aldrig ägt ett märkesplagg och när jag, som nioendeklassare, fick ansvara för mina klädinköp själv, så blev det en Levi’s t-shirt. Det var ju superpoppis med Levi’s på den tiden. En mörkröd tröja med ett plastigt tryck.

När jag skulle använda den för första gången så var den spårlöst borta. Förutom att lida av separationsångest, så är jag extremt organiserad. Ligger inte en sak på sin plats så är det någon annan som flyttat på den. Och nu var då t-shirten borta.
Fosterpappan gick på ”skattjakt” genom huset och t-shirten återfanns i torktumlaren! Vi fosterbarn ansvarade även för att tvätta våra egna kläder, och de övriga plaggen i tumlaren avslöjade vem den skyldige var.

Detta plagg fick inte tumlas och skulle tvättas ut och in, på grund av det plastiga trycket. Nu var trycket helt förstört. Jag, som inte ens hade hunnit använda plagget, blev såklart rasande. En svindyr t-shirt som jag själv betalat för. Det andra fosterbarnet var lika gammal som mig, men var inte mogen nog att ansvara för sina egna klädinköp. Jag krävde att få en ny, men fosterpappan ryckte lite på axlarna och tyckte inte att det var hela världen.

Vad skulle du, som förälder, gjort i denna situation? Jag själv skulle låtit det andra fosterbarnet behålla den ”trasiga” t-shirten och köpt en ny för dennes klädpengar för att ersätta det förstörda plagget.

Så blev det ju inte och jag hade tre val; behålla den i befintligt skick, kasta den, eller låta det andra fosterbarnet få behålla den. Jag valde ju det förstnämnda och t-shirten ligger, 20 år senare, fortfarande i min garderob.

Men det var inte en gammal t-shirt jag skulle skriva om, utan pojkarnas urvuxna kläder. Jag har ju tidigare skrivit att jag kommer att lägga ut tvillingarnas kläder och prylar till försäljning allt eftersom dom inte längre fyller en funktion. Nu har jag lagt ut en hel hög med kläder till försäljning och oj, vad jobbigt det känns. Det är ju minnen i dom, liksom. Små pytte kläder som pojkarna haft.

Jag förstår ju att jag inte kan behålla allt. Jag skulle ju behöva extremt mycket förvaringsyta om jag skulle behålla alla leksaker och kläder som tvillingarna kommer att växa ur genom åren. Ändå, så känns det jättejobbigt att behöva skiljas från det.

Snacka om att man är löjlig!

Lämna ett svar