SOS hallå

I måndags ringde jag till folktandvården för att få tid att kolla upp Kevins tänder efter att han stöp i helgen.
Vi fick en tid redan efter några timmar och jag åkte och hämtade Kevin från dagis.
Det blev dock en kort visit.

Jag skrev in Kevin på den där lilla datorn som ersatt en receptionist och så satte vi oss och väntade. Efter runt 5 minuter ropades Kevins namn upp och vi blev visade in i ett rum där en kvinna i min egen ålder satt. Jag gissar att hon var tandläkare.
Jag lyfte upp Kevins överläpp på uppmaning och kvinnan stack in ett finger för att känna på tänderna. Dom satt som dom skulle och inget var löst.

– Han är för liten för att kunna ta röntgenbild, sa kvinnan och fortsatte; men vi bokar tid för ett återbesök om en månad. Är det något som blivit skadat så brukar det visa sig efter ett tag genom att det bildas varblåsor.

Det var ju förståeligt. Är det krångligt att ens få honom att öppna munnen så lär det inte vara lättare att ta en röntgenplåt.

På väg därifrån stannade vi till vid dollarstore så jag kunde bunkra upp på tvättlappar som nu snart var slut hemma. Jisses vad enkel vardagen blir när man bara har ett barn!
Ingen vagn som måste ut ur bilen och monteras ihop för varje stopp. Inga skrikiga och otåliga barn som inte alla vill vänta på sin tur.
Jag bar Kevin på armen både hos tandläkaren och in i butiken där jag satte honom i en kundvagn.

När vi handlat färdigt satte jag Kevin i sin bilstol och började gå tillbaka med kundvagnen in till butiken igen. Precis vid ingången, på handikapp parkeringen, stod en bil varifrån en kvinnoröst hördes.

– Ring en ambulans!

Jag sneglade mot bilen samtidigt som jag fortsatte att gå in i butiken. Men helt passiv och oberörd var jag inte. Jag tog samtidigt upp telefonen och ringde 112.

Några gånger i mitt liv har jag fått ringt SOS alarm och varje gång blir jag förvånad över hur lång tid det tar innan man får svar. Jag hade både kört in kundvagnen och gått ut till handikapp parkeringen innan någon svarade.

Hennes man, 73 år, hade fått en stroke och kvinnan gjorde sitt bästa för att försöka räta upp mannen till sittande position i förarsätet där han satt.
Efter att ha samtalat med SOS i dryga fem minuter och där lovat att stanna hos paret tills att ambulansen kom, så gick jag bort till bilen för att hämta stackars Kevin som blivit övergiven där. Men han var inte ett dugg missnöjd utan satt där så snällt i sin bilstol.

Med Kevin på armen återgick jag till paret och pratade lugnt och stilla med dom tills att ambulansen till slut dök upp. Efter att ha försäkrat mig om att kvinnan fått kontakt med någon anhörig att ta vid som stöd och hjälp så önskade jag dom lycka till och lämnade platsen.

Kevin fick följa med mig till jobbet den dryga timmen som var kvar av min arbetsdag, men så mycket jobbande blev det inte för min del med en nyfiken grabb som knallade omkring och skulle utforska allt 😛

Lämna ett svar