Igår var jag en väldigt stolt mamma! Från att ha tagit 1 (tvivelaktigt) steg här och var så gick Damien hela 5 steg! Bara så där liksom…
Jag satt på golvet med soffan som ryggstöd och Damien stod bredvid mig. Rätt vad det var så släppte han taget om soffan och började knalla mot TV bänken runt 150 cm bort. Fem snabba små steg blev det innan kan snubblade på filten han gick på. 😀 Jag bara satt där, förvånad, och såg på. Ungefär som ’såg jag verkligen vad jag såg?’.
Nu när det är så väldans varmt och kvavt ute har vi varit inomhus rätt mycket. Mellan 28-36 grader i skuggan och hög luftfuktighet är inte att leka med! Så det har blivit mycket lekande på vardagsrumsgolvet. Och där har jag också fått suttit större delen av dagarna. Pojkarna vill liksom komma och ”tanka mamma” med jämna mellanrum. Dom leker och stojar med varandra och för sig själva en stund, sen vill dom krypa upp på mig några minuter innan dom fortsätter sitt lekande. Och så håller det på hela dagarna. Reser jag mig för att gå på toaletten, göra mat, diska eller nåt annat så blir det ett himla liv. Då försvinner ju energikällan, typ.
Ser dom inte att jag går iväg så går det hyffsat bra… tills dom får syn på mig eller hör mig. Jag undrar jag hur det ska gå om sisådär 2½ vecka då dom börjar dagis. Jag kan ju inte sitta där med dom i all evinnerlighet för att dom ska kunna ”tanka”.
Nu är ju mina grabbar rätt så lättsamma på det sättet att andra människor och miljöer går hyffsat bra och dom har lätt för att intressera sig för saker och ta för sig av omgivningen, så jag hoppas på att dom kommer att vänja sig snabbt vid att inte ha mamma runt sig hela tiden. Men det är klart att det kommer att bli en omställning för dom. Jag har ju funnits bredvid deras sida hela deras liv…