Temperament

Damien har ju helt klart ärvt mammas temperament. När han blir less, då blir han riktigt jäkla less. Tyvärr är hans toleransnivå rätt låg, så han blir less över minsta lilla.

Tappar han nappen blir han helt hysterisk efter en sekund och det kan ta flera minuter innan han lugnat ner sig så pass att han tar nappen igen. Sen suger han på nappen i några minuter och så börjar det om. Detta pågår även på nätterna och i natt tappade jag mitt temperament efter att inte fått en enda blund vid 4 då jag fått agerat jojo upp och ner ur sängen för att trösta Damien.

–  Men sluta spotta ut nappen då!, sa jag irriterat.

Jag insåg ju i samma stund jag uttalade orden att han inte förstod varken vad jag sa eller är tillräckligt gammal för att förstå hur han håller och behåller nappen i munnen. Så fick jag dåligt samvete 🙁

Damiens napphysteri har gått så långt att han inte längre vill sova i sin säng. Det är helt omöjligt att få honom att somna där, så jag får lyfta över honom i min säng. Då somnar han på två röda – utan napp! Men storebror vill inte ligga ensam så efter en stund börjar han att gnöla han också, så att jag får lyfta över även honom i min säng.

En mamma och två små bäbisar i en 80s sjukhussäng! Inte det lättaste att försöka sova då. Dels ligger jag som en kråka på 40 cm och jag vågar inte röra mig av rädsla för att klämma pojkarna eller själv ramla ur sängen.

Idag har vi i alla fall gått ett steg närmare hemgång…

Pojkarna har ätit från flaska för första gången 🙂 Mammas storkillar 😀 😀 😀

Bröstmjölken har nästan helt sinat i ena bröstet och det andra har inte mer än att det räcker för en bäbis, så att dom tar flaskan och sörplar i sig för glatta livet är superbra! Ett gott tecken på att dom är starka och mognar snabbt, vilket är A och O för att få komma hem.

Lämna ett svar