Igår kom min förlossningsläkare och hälsade på. Barnläkaren hade ringt till henne för att höra om det verkligen inte fanns någon annan antibiotika jag kunde få så att jag kunde amma istället för att kasta ut bröstmjölken i avloppet.
Det var ju inga problem med den delen. Jag vet inte varför jag fick annan antibiotika av den andra läkaren när det nu fanns sådan som faktiskt var okej för en ammande mamma. Och till råga på köpet. Ena antibiotikan jag fått (jag hade ju fått två olika jag skulle ta), var illamående en bieffekt så förhoppningsvis försvinner illamåendet nu när förlossningsläkaren även tog bort det läkemedlet för mig.
Det är tur man tecknade den där betalversionen gravidförsäkringen! Inte nog med att jag fick igen det dubbla av den kostade bara av att det blev ett akut kejsarsnitt. Jag får dessutom 200 kr per bäbis och dygn som dom ligger inne. Med all medicin och svindyr shopping på sjukhusets Pressbyrå så behövs det verkligen det tillskottet kan jag säga!
Som jag skrev igår så har jag väldigt knepiga drömmar. I natt likaså. I ena drömmen hade jag tappat en framtand, i andra drömmen var det orkan á la jordens undergång och det flög omkring människor i luften, i tredje drömmen fanns barnens pappa med och hör och häpna så tog han hand om dom! Fast kanske inte direkt på ett lämpligt sätt. Han bar och myste med pojkarna. Men det var party, alkohol, rökning, brudar till höger och vänster och ett jäkla liv. Så även om jag var jätteglad över att han tytt sig till sina söner så ville jag inte att dom skulle vara med honom och jag fick hela tiden gå och leta efter dom för att kolla så att var okej med barnen.
Som sagt… knepiga drömmar…
Igår jag fick prova ut en kängru-tubtop för hud-mot-hud bärande. Kevin fick bli försöksbäbis. Förutom att jag ville skrika av frustration över alla kablar och slangar som var i vägen och hindrade i princip varenda rörelse, så kändes den väldigt osäker. Dels höll den inte fast nacken på Kevin riktigt och dels hasade han ner hela tiden. Jag fick även prova ut en sån där tvångströja till, men jag tyckte inte den hjälpte mycket inte. Vad är det för fel med gammal hederlig nakenhet?! Jag är ju ändå ”fast” på rummet och där är det bara jag och vårdpersonal, så spelar det roll att jag går omkring i landstingets morgonrock dygnet runt så det bara är att knäppa upp en knapp, så blir det ju hud mot hud. Kläder får mig dessutom att må illa och gör ont. Minsta tryck mot magen så börjar illamåendet.
Och det är bra mycket mysigare att sitta naken hud mot hud och kunna klämma och känna lite bäbishud istället för att klämma in en bäbis i en tub-top.
Jag vet att det är flera som vill se film på bäbisarna, men jag har tyvärr inte programvaran på den här datorn för att kunna konvertera film. Men när vi kommit hem och fått landat i vår nya tillvaro, så kommer det definitivt att även komma upp lite filmsnuttar på trollungarna.
Igår blev det väldigt tydligt hur olika deras personligheter är och jag märker det mer och mer hela tiden. Redan efter andra eller tredje dagen så hade Damien snappat upp det där med amning och suger tar för blotta livet och sörplar så man tror att han inte fått mat på flera dagar. Kevin har däremot fortfarande inte riktigt fattat vitsen med varken napp eller bröstet. Han tycker det är jättemysigt att ligga mot mammas bröst, men äta från det… nä, då grimaserar han och vänder bort huvudet. Undra om jag ska ta illa upp?! Hahaha.
Ibland rinner det ner bröstmjölk i Kevins mun där man ligger och myser, men svälja går inte för sig, så när de börjar bli fullt i munnen så rinner det ut längs mungiporna. Lillplutten mammas då!
Nu kom jag lite off topic här. Det var inte amningen utan gårdagens filmsnutt jag skulle nämna. Under graviditeten hade jag ofta oro för ettan, då jag kände väldigt lite fosterrörelser från honom, medans tvåan for omkring som ett yrväder där inne. Det visar sig att det är samma sak nu. Ettan, det vill säga Kevin, är tyst och lugn och kan ligga och titta rakt ut i ingenstans nästan orörlig, medans tvåan, Damien, är en riktigt vilding. Ligger inte brorsan bredvid i sängen så tar det inte lång stund innan Damien lagt sig på tvären nere vid fotändan av sängen. Ligger Kevin bredvid så breder han ut sig och puttar gärna på brorsan. Om det är för att känna om han ligger där eller om det är för att han vill sträcka på sig och ha utrymme, låter jag vara osagt. Men en livlig krabat är han i alla fall.
Och på tal om oro. Jag är helnojig att det ska vara nåt fel på bäbisarna. Dom är till synes helt friska, men ändå… Det kan ju vara något invärtes som det är fel på, eller något neurologiskt. Jag måste ju erkänna att jag har en rätt stor oro över det sistnämnda vad gäller Kevin. Jag tycker han är så extremt lugn och är väldigt långt ifrån Damiens utvecklingskurva. Kevin skriker knappt alls. Även om han knappt kan andas, har bajsblöja eller är hungrig så hör man knappt ett pip från honom. Damien skriker istället blod för minsta lilla obehag.
Jag vet att barn, som till och med fötts fullgångna, utvecklas olika och tvillingarna är ju bara i vecka 34 än så länge, så dom är ju egentligen inte ”fullbakade” förrän om en månad. Och personalen säger hela tiden åt mig att inte oroa mig utan att det är Damien som är tidig. Men jag kan ju inte låta bli att oroa mig…
Som jag skrev i något inlägg under graviditeten… Oron kommer alltid att finnas där, det är orsakerna till oron som kommer att förändras.