Igår var jag tvungen att slänga ut en fråga på Facebook. Det är ju stört omöjligt att jag skulle vara gravid igen, så varför känner jag fosterrörelser? Det där lilla bubbelfladdret man känner i början.
Man blir ju liksom orolig att det är nåt annat tok med magen, så tvillinggruppen på Facebook fick bli min ventil, precis som med allt annat knepigt, jobbigt och roligt som rör tvillinglivet och graviditeten.
Det tog inte många sekunder innan det började ramla in andra tvillingmammor som känner exakt samma sak. Till och dom som har flera barn och inte känt det med sina enlingar, känner nu fosterrörelser efter graviditeten. Ja, det är ju inte fosterrörelser, men det känns ju så. En del hade till och med gjort graviditetstest på grund av rörelserna.
Jag var ju bombsäker på att det inte handlade om någon graviditet för min del. Jag har inte haft samlag sedan kvällen som pojkarna blev till, och jungfrufödslar tror jag inte på.
Efter en förlossning är det vanligt att känna så här och det beror på att tarmar, magsäck och allt annat man har där inne som blivit flyttat med den växande magen, ska tillbaka. Men 7 månader senare liksom?
Det var hur som helst väldigt skönt att få höra att så många andra kände precis lika dant. Då kan jag sluta oroa mig 🙂
Även jag kan känna så ibland, och jag har ju bara ”enlingar” och yngsta blir snart 2 år. Inte allt för länge sen jag kände bubblet och picket sist. Hade häromveckan dessutom rytmiskt pickande precis som när en bebis har hicka. Man blir lite smånervös, men ingen graviditet här inte. 😉
Jag kände så när tarmar etc. ”trillade på plats” efter min enlingsgraviditet, men det var ju ganska så direkt efter. Har inte känt så nu efter tvillingarna. Däremot mellan graviditeterna. Jag tror att det kan ha att göra med att när man en gång har känt fosterrörelser så har man liksom lärt sig att tolka den känslan så – även om det bara är tarmarna som råkar vara ovanligt livliga en dag. Skönt hur som att inte vara ensam:)
Tindra är ju tre år nu och jag kan fortfarande känna fosterrörelser. Läste oxå mycket om det eftersom jag va helsäker på att det måste ha gömt sig en till där inne!
Det är skönt att inte vara ensam om alla ”konstigheter”. Tänk… vad gjorde man innan internet? Det är ju inte alltid man vill eller vågar prata om allt face to face så att säga. Man måste ju ha gått omkring och burit på mycket oro och bekymmer då 😮
Ja, internet är verkligen fantastiskt på många sätt. Såg t.ex. nyss på nyheterna om den enorma mängden kommentarer och berättelser som strömmat in efter ett blogginlägg om förlossningsskador. Blixa heter bloggaren – har inte hunnit läsa än, men det ska jag banne mig göra. Hade stora problem efter min första förlossning men avfärdades av snorkiga sjuksköterskor/barnmorskor/läkare som fick mig att skämmas över att någonsin ha trott att det jag upplevde inte var normalt utan att jag bara borde tugga i mig det efter en förlossning (först nu, efter ytterligare en förlossning med betydligt bättre omhändertagande under tiden och efteråt har jag förstått att det jag upplevde sist f-n inte var normalt). Jag återhämtade mig ändå någorlunda till sist, men lider med alla dem som aldrig blir av med sina problem men som tiger och skäms …