Dagishämtningar

Alltså det här med dagishämtningar. Man ser föräldrar som hämtar sina barn på 2 minuter, hur lyckas dom?! Lägg till en nolla på det, minst, så har du en vanlig dag för mig! Det är som ett svettigt pass på gymmet varenda eftermiddag och jag är färdig att bryta ihop, lämna barnen där och åka hem själv. Inte för att jag skulle göra det, men jag har god lust många dagar.

Så här ser då en helt ”normal” dag ut för mig.

Jag kommer in genom ytterdörren på dagis och går direkt till kapprummet för att lägga fram grabbarnas kläder på bänken samt samla ihop eventuella kläder i torkskåp och påsar och så gör jag en mini inventering på deras saker så att inget är på villovägar. Minst 1 gång per vecka får jag leta efter nåt som fått fötter och inte är varken på deras hyllor eller i torkskåp. Det kan vara ett par skor som ligger i nån annans låda, ett par vantar som ligger slängda i en hög med kläder på golvet eller en strumpa som är mystiskt borta. Då menar jag 1 strumpa från ett par.
Redan här börjar jag bli varm i kläderna av allt letande.

Sen går jag in på avdelningen för att hämta grabbarna, om dom nu inte redan sett mig och sprungit omkring mellan kapprum och avdelning som yra höns.

Kevin följer oftast villigt med för att ta på sig och åka hem. Damien vägrar lämna avdelningen och har tusen saker att göra. Jag brukar låta honom avrunda det han håller på med, som exempelvis att lägga färdigt ett pussel eller skiljas från paddan som dom allt som oftast sitter med när jag hämtar. Och det är inte det lättaste uppdraget! Men trots att jag låtit honom avsluta så ska han inte med hem.
Jag låter Damien vara kvar på avdelningen medan jag tar på Kevin ytterkläderna. Jag har alltid ett hopp om att Damien ska komma självmant när han märker att vi ”går hem”, men nej… det händer aldrig. Konstigt nog så slutar jag aldrig att hoppas på det 😛

När Kevin är färdig så kvarstår fajten att få med Damien hem. Jag får till slut locka med tuggummi för att få med honom till kapprummet. Men inte slutar fajten för det…

Han springer runt och ”gömmer” sig överallt, klättrar upp på en stor IKEA expedit hylla där alla skor står, byter plats på skolådor och sätter sig sen i torkskåpet och tjurar.

Då kommer barn X som smitit ut från avdelningen. Om Damien är en orkan, så är X en tornado!
Han rusar fram som på speed, skriker allt han orkar och drar ner alla kläder från bänken och kastar dom all världens väg, sen går han på dom hängande kläderna och börjar kasta runt dom överallt. Damien har nu kommit ut ur torkskåpet och hänger på X beteende. Två 4-5 åringar springer nu omkring i det väldigt trånga kapprummet.
Jag försöker hänga tillbaka saker på rätt plats (vilket inte är så lätt då få grejer är namnmärkta) samtidigt som jag försöker få Damien att lugna ner sig och klä på sig, detta medan X fortsätter kasta iväg Damiens grejer från bänken och löper amok på alla andra saker i kapprummet. Kevin är väldigt rastlös så mitt i allt måste jag även försöka få honom att inte gå ut.
Till slut kommer en pedagog och hämtar X och går över till annan avdelning. Jag är helt genomsvettig och Damien är uppe i varv och vägrar klä på sig och springer iväg efter dom andra för att också få vara på den andra avdelningen.
Jag får fatt på Damien och får tvångshålla honom under massiva protester och försöka få på honom kläderna.
Han vägrar sen gå ut så jag får bära honom medan han sparkar och skriker att han vill gå själv. Jag sätter ner honom på backen och han vänder på klacken och springer åt motsatt håll.
Jag orkar inte bry mig så jag fortsätter att gå mot bilen med Kevin. Då ställer sig Damien och gallskriker och vägrar gå ett enda steg.
Efter att satt fast Kevin i bilen så går jag tillbaka och tvångsbär Damien igen för att sätta honom i bilen.
Jag är helt färdig och det rinner svett längs ryggen när jag äntligen sitter bakom ratten.
Jag startar bilen och Damien, som tills nu skrik allt vad rösten bär, blir tvärtyst för att sedan säga
”Får jag tuggummi nu?”