Häromdagen, när vi var i köket alla tre, kunde jag inte låta bli att skratta åt Kevin olycksaliga gråt. Jag vet, supertaskigt, men det var ju så komiskt…
Jag stod vid diskbänken och pysslade på med mitt medan barnen lekte affär eller laga mat eller något i den stilen.
Rätt vad det var började Kevin gråta. Så där ont-gråta som barn kan göra när dom slagit sig. Min första tanke var att Damien bitit Kevin. Det gör han ju titt som tätt, även när dom leker snällt med varandra, så det hade ju inte varit någon ovanlighet. Men icke sa nicke. Den här gången var Damien oskyldig. Åtminstone till att orsaka fysisk smärta.
Jag stod och lyssnade lite på barnen för att komma underfund med vad bråket handlade om.
– Miiiin gaaassss! grinade Kevin medan Damien nöjt slickade i sig glassen han hade i handen. Ja, det vill säga den osynliga låtsasglassen som tydligen var Kevins.
Snacka om att ha en inlevelsefull fantasi! Kevin var helt förstörd över att Damien tagit hans glass. En icke existerande glass! Som, mer eller mindre, förståndig vuxen så hade man ju plockat upp en ny låtsas glass, men inte Kevin inte. Nej, han ville ha just den glassen som Damien åt på. Just den osynliga, icke materiella glass som Damien tydligen snott från Kevin.
Det var säkert jättetragiskt för Kevin, men ändå kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv över hur fantasifulla barn jag har! 🙂
