Första trippen till akuten

I torsdags ringde jag till vårdcentralen för att försöka få nån hjälp med den hemska hosta som håller barnen, och mig, vakna halva nätterna. Dagen därpå fick vi tid, tack och lov. Då kanske vi kunde få sova under helgen.

Kevin hade börjat blivit lite varm också och satte sig i soffan och tittade på Emil i Lönneberga, men det tog bara 5 minuter så sov han. Jag gick och kände på hans panna och märkte då att hans andning var åt skogen. Han liksom andades med magen och, trots vila, så var den lika häftig som om han sprungit ett maratonlopp. Små, korta, flämtande andetag.

Jag försökte få i honom lite välling, eftersom han helt ratat middagen, men det ville han inte ha. Saft ratade han också. Han hade till och med avböjt glass efter middagen! Nåt var seriöst fel om min lille gottegris inte ville ha glass!

Det började bli läggdags och jag tog tempen på Kevin medan jag bytte blöja. 40,6 grader. Jag gav honom en Alvedon för att sedan natta barnen. Andningen var fortfarande lika ansträngd och jag låg bredvid Kevin för att hålla koll på honom. Febern ville inte ge med sig. Han låg i enbart blöja och utan täcke men var ändå stekhet. Jag tog tempen igen. 39,9 visade den. Jag kunde ju inte ge mer Alvedon och jag började bli lite nervös. Det var lite väl hög feber som jag inte kunde få ner.

Jag ringde 1177 och sa att jag var orolig över andningen och febern. Efter lite funderande så sa sköterskan att jag skulle åka in till barnakuten med honom. Primärvårdsjouren stängde inom 10 minuter, så då var det sjukhuset som gällde.

– Är det uppe på barnkliniken det? frågade jag och sköterskan bekräftade det.

Jag klädde på halvt sovande barn som inte var det minsta road över att bli väckt klockan 22. Men efter att jag berättat att vi skulle åka till farbror doktorn med Kevin, så blev dom lite mer medgörliga och hjälpte till och med till att på sig sina kläder. Jag tog med vagnen då jag misstänkte att det kunde bli väntetid innan vi fick träffa någon läkare, och då kunde ju barnen få sova så länge.

Väl uppe på sjukhuset så styrde jag mot ”barnvingen”. Det är den delen där alla barnavdelningarna finns, och även Neonatalen som barnen var inskrivna på när dom var nyfödda.
Det var totalt kolsvart i hela byggnaden. Bara några små nattlampor som lyste här och var. Jag letade efter någon ringklocka, men inte heller det hittade jag.
Akuten har ju öppet, så jag tänkte att jag skulle fråga där. Jag åkte runt hela sjukhuset och parkerade vid entrén till akuten och sprang in för att fråga vart vi skulle. I reception var det folktomt och jag ringde på den klocka som anvisades för att ringa på personal. Jag stod där fem minuter utan att en enda personal dök upp. Jag kunde ju inte låta barnen sitta i bilen ensamma hur länge som helst, så jag gick tillbaka till bilen för att ringa upp 1177 igen och fråga vart sjutton vi skulle nånstans. De tre samtal före mig hade tydligen väldigt mycket att säga då det tog säkert en kvarts väntan innan jag äntligen fick prata med någon.

– Hej. Jag ringde för en stund sen och blev anvisad av er att åka till barnakuten, men det är ju kolsvart där. Vart ska jag nånstans?
– Jaha. Den du pratade med menade nog vanliga akuten för barnakuten är bara öppen på dagtid.

45 minuter hade jag spenderat för att leta barnakut, leta personal på akuten och stått i telefonkö för att få reda på att det bara finns 1 akut på kvällar och helger. Borde dom inte veta det på sjukvårdsupplysningen? Tänk om det varit mer akut än var det nu var? Dessa 45 minuter hade kunnat göra stor skillnad då!

Jag parkerade, monterade vagnen, satte barnen i den och gick in på akuten för att sätta mig ner med en nummerlapp i handen. Det tog bara 2 minuter så fick vi komma in. Helt underbar personal som både var vänliga, tillmötesgående och helt suveräna med två tvååringar. Dom tog saturation på Kevin och vägde honom. Sedan gick dom iväg för att komma tillbaka några minuter senare och visa oss in till ett annat rum. Till Damiens förtjusning fanns är leksaker. Kevin var mest intresserad av att sova.
Efter en stund kom en undersköterska in och gav Kevin inhalator. Han anpassade sig helt efter Kevin, som halvsov i vagnen. Allt för att slippa göra det krångligt och besvärligt för en trött och sjuk liten pojke.
Efter det så blev vi lämnade ensamma i rummet en halvtimme eller så, för att vänta på barnläkaren som hade fullt upp på barnavdelningen för stunden.
När läkaren till slut kom fick jag lyfta upp Kevin så att hon kunde lyssna på andningen och kolla öronen och halsen. Kevin var lite röd i halsen så ett halsprov skulle göras. Han skulle även få ett ”stick i fingret” och så ville läkaren lägga in Kevin på barnavdelningen för att han skulle få några fler inhaleringar av … typ nån koksaltslösning av något slag.
Jag sa till läkaren att jag behövde flytta på bilen till andra sidan av sjukhuset, där ”stora” parkeringen och barnkliniken var, samt betala parkeringen som började ticka kl 8 på morgonen. Men det fick jag inte göra. Hon ville inte att Kevin skulle läggas in omedelbart, men lovade att jag skulle få barnpassning före kl 8 för att flytta bilen. Jag tyckte det var lite konstigt. Varför kunde jag inte lika gärna köra runt till barnavdelningen med barnen istället för att gå igenom? Det lär väl inte ha tagit mer än 5 minuter extra, och det var ju inte direkt livshotande tillstånd Kevin hade.

En liten stund senare kom en vaktmästare och visade oss vägen genom dom labyrintliknande korridorerna. Väl på avdelningen blev vi visade in till ett eget rum där dom satt ihop två sängar så att vi alla kunde ligga tillsammans. Kevin fick ta några prover och fick saturation påsatt på foten. Sen kunde vi äntligen lägga oss för att sova. Eller.. nähä?!

Jag vände och vred på mig. Trots att jag var supertrött så hade jag svårt att sova, och lika väl var väl det. En kvart senare kom en sköterska in för att ge Kevin inhalator. Hon var väldigt tillmötesgående, precis som dom andra vi träffat på avdelningen, och lät Kevin sova medan hon höll ”snabeln” med ånga mot Kevins näsa och mun. Under tiden kom en annan sköterska in och berättade att halsprovet var fint, men att blodprovet var lite tveksamt så det skulle göras om på morgonen. Sen smög båda därifrån och jag kunde somna efter en stund. Men den stunden varade inte länge. Saturationen började tjuta på grund av kontaktfel. Att det var det visste jag utan att behöva fundera. Det ljudet hade jag lyssnat på dygnet runt under barnens fem första levnadsveckor när vi låg på neo.
Jag sträckte mig efter Kevins fot för att trycka på kontakten så att larmet tystnade. Sen försökt jag somna om, men de ovana ljuden från korridoren gjorde att jag låg och slumrade och aldrig riktigt somnade, och saturationen satte igång och larmade några gånger till under natten, så jag sov nog inte mer än 1 timme sammanlagt, med några minuter här och där.

Straxt före klockan 8 så ringde jag på personal och sa att jag nu behövde flytta på bilen.

– Nej, det kan du inte göra. Du kan ju inte lämna Kevin här och han får inte lämna rummet.
– Men läkaren inatt lovade att jag skulle få göra det. Gör jag inte det får jag ju parkeringsböter.
– Nej är du inlagd får du inga böter.

Det är inte första gången som jag blivit ”tvärtombehandlad” av vården. En säger en sak, någon annan säger en annan och man är som nån jäkla pingisboll emellan. Så var det mer eller mindre varje skiftbyte på neotiden.
En stund senare kom en sköterska in och sa att, sovande Kevin, skulle sätta sig upp för att få inhalation igen. Jag sa att nattpersonalen gav honom medan han sov, men det gick inte för sig. Han var tvungen att sitta, annars skulle han inte få i sig nåt. Kevin blev såklart inte glad över att bli väckt och mindre glad över att ha en ångande snabel mitt i fejset, så han slog bort den hela tiden.

– Då måste hålla fast hans händer så han inte slår hela tiden, sa sköterskan.

Det tar ju några minuter att ge detta och där fick jag då sitta och hålla fast ett skrikande barn under tiden. Jag kunde riktigt känna Kevins panik. Det här gör ju knappast att han blir mer villig i framtiden när det kommer till sjukhus och behandlingar.

Jag frågade sedan om frukost och en måttligt road sköterska muttrade att vi inte får lämna rummet så hon fick komma med något och frågade vad barnen ville ha och gick sedan iväg. En stund senare kom hon tillbaka med två vällingflaskor och sa lite uppgivet att hon fick väl hämta åt mig också då, eftersom att jag inte fick lämna Kevin och Kevin inte fick lämna rummet.

Sen blev det dags för nytt blodprov för Kevin. Jag var inte ett dugg imponerad av detta skifts personal som inte var det minsta ödmjuka eller varsamma. Vad sjutton gjorde dessa på en barnavdelning?!
Jag visste fortfarande inte varför vi egentligen var inlagda. Det jag sökt för… andningen och febern, var det ju ingen som ens tagit tag i. Inte annat än att kolla tempen, och så fick han en Pandodil och kortison på akuten (någon som jag skulle ge och sköterskan lämnade rummet innan hon ens kontrollerade att Kevin faktiskt fick i sig den beska vätskan).
Jag fick inget vettigt svar av sköterskan, inte annat än det jag redan visste. Att blodprovet visat nåt värde på 100 (vilket inte sa mig ett dyft) och att han skulle få inhalering. Eum. Ja men varför? Vad är det för fel, eller vad misstänker dom för fel?

Barnen var måttligt roade av att vara instängda i ett litet rum utan en endaste liten leksak och myrorna i baken blev bara fler och fler. Kevin, som hade saturation kopplad till sig slet snart bort den och jag orkade inte tjata på att han måste ha den på sig, något jag fått göra under ett par timmar redan. Så jag stängde av apparaten för att slippa höra pipandet och sen härjade grabbarna runt i rummet. Jag hade hade ju knappt sovit en blund och kände mig bakis med min trötthet och huvudvärk, så jag orkade inte ens försöka hålla dom från att klättra upp och ner i sängarna, kasta med kuddar, gå omkring med den lilla fotöljen med hjul och allt annat dom pysslade med.

Till slut kom ett team med läkare och berättade att Kevin skulle skickas till röntgen av lungorna. På ena sidan var det ett avvikande ljud, men i övrigt hittade dom inget konstigt.

Kevin fick ytterligare inhalering och denna gång kopplade sköterskan på snabeln och gav den sen till mig och lämnade därefter rummet. Men?! Är det verkligen meningen att föräldrar ska medicinera sina barn när dom är inskrivna på en vårdavdelning? Ingår det liksom inte i deras uppgifter att se till att patienterna verkligen får den medicinering som ordinerats?

Flera gånger under tiden vi legat inne hade jag fått frågan om jag märker någon effekt på inhaleringarna, och varje gång gav jag samma svar… Nej. Det kunde jag inte påstå. Vad skulle det ge för effekt? Han var ju inte täppt, bara hostig, och hostandet var oförändrat. Andningen hade blivit marginalt bättre från att vi kom tills på morgonen, men det kan ju ha varit en effekt av att febern gått ner. Så inte heller där kunde jag säga att det berodde på inhaleringen.

När det blev dags för lunch så meddelade sköterskan att endast den som är inskriven får mat. Föräldrar och syskon får fixa egen mat och det fanns ett föräldrakök med spis, micro och kylskåp där man kunde lägga sina saker. Precis som det varit på neo. Jag sa att jag gärna kunde gå och köpa mat åt mig och Damien, men då fick jag samma svar som jag fått tidigare… jag fick inte lämna Kevin och Kevin fick inte lämna rummet. Sedan blev jag nästan utfrågad om mina relationer till nära och kära. Om det verkligen inte fanns någon som kunde ta Damien och om jag inte hade några kompisar som kunde köpa mat.

– Nej. Det är fredag och alla jobbar. Jag har inte det sociala nätverket att jag kan få hjälp utan har mina barn 100%, friska som sjuka.

Sköterskan verkade nästan tro att jag ljög. Och påpekade flera gånger att nån måste väl finnas och att det var ”otroligt” om jag verkligen inte hade nån som kunde hjälpa.

Damien fick till slut lite mat i alla fall, men sköterskan gjorde klart för mig att det var ett undantag och fler undantag skulle inte göras.

Vid 13 tiden blev det dags för lungröntgen och då fick jag själv ta vagnen och gå iväg med barnen till andra sidan sjukhuset. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det kan gå bra att jag går iväg ensam med barnen för röntgen, men att det inte går att gå iväg med barnen för att köpa mat eller parkera om bilen.

Eftersom man får gå igenom hela sjukhuset för att komma till röntgen så passerar man även ”centrum” i sjukhuset och därmed matställen och kiosk. Så på tillbakavägen till avdelningen så stannade jag på Pressbyrån för att köpa mig en dricka och en macka.

Runt 14 tiden kom läkaren tillbaka och sa att Kevin hade lunginflammation och skulle få antibiotika. Amimox, fick han och så skrev läkaren även ut Mollipect. Fast det fick inte Kevin ta nu då han behövde hosta, men däremot kunde Damien få ta det. Läkaren tog sig även tid att förklara mer ingående om sjukdomstillståndet. Något jag fattade trekvart av 😛
Jag fick även glädjebeskedet att Kevin nu skulle bli utskriven så vi fick åka hem.

Glädjen varade dock inte särskilt länge. Efter att ha hämtat ut medicinen på sjukhusets apotek så gick vi vidare till akutmottagningen och ut till dess parkering. Där satt en gul liten lapp fast på vindrutetorkarna. Jag gick in till akutmottagningen och sa att jag blivit lovad att inte få parkeringsböter när vi var inskriven, men där kunde dom inget göra utan hänvisade till den avdelning som Kevin varit inskriven på.
Jag ringde till avdelningen och berättade att jag fått parkeringsböter men blivit lovad att jag inte skulle få det då vi var inskrivna men fick då svaret

– Har du redan fått böter kan vi inget göra.

Behöver jag ens säga att jag blev rasande! Här har jag, med alla medel, försökt att få flytta bilen och betala för parkeringen men har inte tillåts göra det av sjukhuspersonalen. Hur sjutton ska jag då kunnat göra rätt för mig och undvika att få böter?! Jag hoppas verkligen att parkeringsbolaget, som faktiskt är sjukhusets egna och drivs från sjukhuset, makulerar denna på måndag. Annars får dom se på nån som kommer dra både sjukhuset och parkeringsbolaget inför rätten!