Jag varnar redan nu om ett inte så rumsrent inlägg, så är du känslig kan du sluta läsa nu.
Runt 2 tiden natten till igår kände jag mig akut nödig och sprang upp till toaletten. Det var med nöd och näppe jag hann dit innan det började spruta ur mig. Tätt efter mig kom Damien springandes i full gråt över att ha blivit lämnad ensam i sängen. Där stod han bredvid mig på toaletten och grät medan jag hade fullt sjå med… Ja, det jag höll på med.
Väl tillbaka i sängen tog det inte lång stund innan det, helt utan förvarning, började rinna ur mig igen. Det var ju bara till att börja springa igen. Än en gång med en gråtande Damien hack i häl.
Jag hade känt mig lite illamående så jag tog det säkra före det osäkra och tog med mig en hink in i sovrummet och ställde på golvet bredvid sängen, sedan la jag Damien och mig själv ner igen för att sova. Med rena trosor på, kanske ska tilläggas. Jag hann precis slumra till innan det blev trosbyte igen. Efter ytterligare ett besök på toaletten vill säga, med Damien gråtandes bredvid.
Ännu en gång la vi oss ner i sängen för att sova och efter en stund somnade jag utan några fler missöden i underbyxorna. Jag hade nog inte sovit lång stund innan jag vaknade med ett ryck och fick slänga mig över hinken.
Med undantag för bakiskräkningar, så har jag inte ett minne av att ha varit magsjuk. Men det var ingen tvekan att det var nåt sånt nu. Jag hulkade och kräktes så jag trodde det aldrig skulle ta slut. Damien hade såklart vaknat och var väldigt intresserad av vad mamma gjorde i hinken. Han la sig på min rygg och tittade ner i hinken över min axel. Inte direkt det mys man önskar i den situationen.
Innan natten var över hade jag kräkts ytterligare en gång och sprungit på dass en gång till.
Utan, knappt, någon sömn alls så orkade jag inte gå på jobbet så ringde och sjukskrev mig. Jag gjorde iordning barnen för dagis och tog en promenad bort dit och lämnade dom. Jag var så slut i kroppen att jag knappt orkade gå.
När jag kom hem stöp jag ner i sängen. Söööömn!!! Nädå, den här kroppen ville inte sova inte. Trots att jag var så trött och slut att jag såg stjärnor så kunde jag inte sova. Och törstig! Jisses vad törstig jag var. Jag gick upp och drack vatten och tog med mig ett glas in till sovrummet som jag smuttade på lite till och från.
Efter 2 timmar lyckades jag somna till en halvtimme. När jag klev upp ur sängen frös jag som en tok. Hur sjutton skulle jag orka hämta barnen? Jag orkade ju knappt stå på benen!
Jag gick och la mig igen i hopp om att få sova den sista timmen tills det var dags att hämta grabbarna. Men någon sömn blev det inte… Däremot fick hinken tjänstgöra igen. Hur mycket finns det i magen egentligen? Och när åt jag potatis senast?
Promenaden bort till dagis, som brukar ta några minuter, tog nu tjugo och varje steg var en pina.
Jag berättade för personalen att jag var så sjuk att jag inte orkade ta barnen till dagis efterföljande dag. Det var då jag blev upplyst om att barnen måste stanna hemma 48 timmar från senaste tillfället någon i familjen kräkts. Oops!
Jag tog vagnen där mina barn låg och sov och körde ut genom dagisets grindar. Där blev det stopp. Än en gång tömde sig magen, precis framför fönstret till köket. Hm… Vad gör man? Det var ju bara att fortsätta gå när man kräkts färdigt. Promenaden hem var ännu värre. Nu hade jag ju vagnen med barnen att dra på också.
Var jag slut innan var det inget emot var jag var nu. Efter att ha burit upp barn och vagn, tagit av barnen ytterkläderna och gett dom en flaska yoghurt, så stöp jag i säng igen och slocknade. Jag hade väl sovit sisådär 20-30 minuter när jag vaknade av att Damien grät. När jag gick upp för att kolla vad dom bråkade över, vilket oftast är anledningen till att Damien gråter, så ser jag att han står mitt på golvet och är alldeles sölig i ansiktet och på händerna. Lillhjärtat hade också kräks.
– Men älsklingen har du kräkits? Det gör inget. Vart har du kräkts nånstans? Frågade jag.
Damien gick några steg och pekade mot ett hörn, och mycket riktigt då låg där en blöt liten pöl.
Min sjukskrivning hade nu blivit vab och jag ringde försäkringskassan för att göra en anmälan.
Damiens kräkningar fortsatte hela kvällen och vid läggdags fick jag bädda sängen med handdukar för att snabbt och lätt kunna ta bort om han kräktes. Och kräktes gjorde han. Vällingen han fick vid läggdags tog bara några minuter att få upp och han hade lagt sig så tokigt till att båda mina kuddar, som inte var handdukstäckta, hans kudde, madrassen och täcket blev fulla i välling. Det var bara till att sätta igång och byta sängkläder, täcka sängen med handdukar igen och försöka hitta en lösning hur jag kunde använda dom nerkräksade kuddarna ändå, för att slippa vara utan kudde.
Damien fortsatte kräkas några gånger till under kvällen och en sista gång på natten. Systemet att ha en stor, dubbelvikt, handduk under honom och en mindre under hans huvud, vilket jag lätt kunde ta bort och lägga dit ny, fungerade. Det gick väldigt smidigt under natten trots kräkningarna.
Så var det morgon och dags för morgonvällingen. Fick han behålla den eller skulle den komma upp?
1 Tim, 2 Tim…. Yes! Kräkningarna var över.
Vi fick 12 timmar magsjuka båda två, men Kevin verkar ha klarat sig. Det är ett dygn sedan Damien började kräkas och ytterligare 12 timmar sedan jag började.
Kanske att jag har en liten Stålmage i Kevin? 🙂