Det står rätt klart vem som tagit på sig rollen att vara herrn i huset… Damien!
Det är inte bara det att han faktiskt hjälper till att plocka undan skräp och leksaker när jag ber om det, inte heller det faktum att han stänger dörrar som ska vara stängda eller vill gå ut med soporna…
Han tar hand om sin bror och hjälper honom leta napp och snutte när han är ledsen, och stoppar in nappen i det skrikande hålet. Han klappar Kevin på huvudet när Kevin slagit sig och vill gärna krama och pussa på sin bror. Han matar gärna Kevin och ska hjälpa honom hålla i muggen med vatten.
Ja, det är tusen såna här små detaljer som gör att jag roas över hur lillvuxen Damien redan är. Men det som är mest gulligt är hur ”vuxen” han är när han ska sova. Hur han fått detta beteende har jag ingen aning om. Det är ju inte så att han kan härma något han sett här hemma direkt…
Vid varje nattning så dricker Damien sin välling i min säng med mig liggandes bredvid. Och då ska han antingen skedas eller ligga på min arm ansikte mot ansikte, så nära han kan komma. Det är ju inget konstigt i det här. Det underliga är vad som händer när vällingen är uppdrucken…
Nu ska han ligga ansikte mot ansikte och istället för att ligga på min arm så ska jag ligga på hans arm. Han kör in den under min hals så han får ett bra tag om min nacke. Det här beteendet har han även när han sover. Då ska han också köra in sin hand under mig så att jag, oavsett hur jag ligger, ska ligga på hans arm.
Innan han somnar, och ligger där ansikte mot ansikte, så ska han pussas femtioelva gånger.
Han lyfter lite lätt på sitt huvud så att våra munnar möts och så ger han mig en puss innan han lägger ner huvudet igen. Det tar några sekunder och så upprepar han sig. Det här kan hålla på i 10-15 minuter innan han till slut somnat.
Damien är verkligen en riktig liten mammagris 🙂
Men för den delen är han väldigt fascinerad av män. När deras morfar eller någon annan man är på besök så studerar han personen väldigt mycket och sitter gärna i mannens knä och tittar på honom.
Det behöver inte nödvändigtvis vara hemma heller för den delen.
På luciafirandet på dagis hade han gått och satt sig i knät på två av barnens pappor!
Dagis hade förklarat att pojkarna inte har någon pappa i sitt liv, som något slags ursäktande.
Varför ens ta upp det, kan man ju undra? Vår familjesituation är väl ändå vår angelägenhet, inte någon annans. Inte för att jag hymlar med det faktum att barnen inte har någon pappa närvarande och inte bryr mig vilka som vet det, men jag stör mig ändå på att dagis berättar saker om vår familj för utomstående. Man kan ju börja fundera på vad mer dom ”skvallrar” om. Mig veterligen har dagis tystnadsplikt?!
Hur som helst…
Även dagis har kommenterat att Damien är lillgammal och att Kevin fortfarande är lite bäbis. Det låter kanske hemskt att säga så, men det är ju långt ifrån så enkelt att kunna dra en svartvit linje. Kevin är långt före i talet och är mer lugn och studerande och i sin egen lilla bubbla av lärdom. Damien är mer energisk, tar för sig och snappar snabbare upp motoriska saker, så han verkar, utåt sett, mer utvecklad eftersom att hans framsteg är mer synliga än Kevins.
Det är verkligen en gåva att ha fått tvillingar. Att få följa deras utveckling sida vid sida av varandra och att veta att dom alltid har sin bästa vän vid sin sida.