Jag har ju inga graviditetssymptom… eller något som jag konkret direkt kan koppla till graviditeten. Det skulle väl i så fall vara att jag är enormt känslomässig och jag tror att hormonerna kan spöka emellanåt. För oj vad kort stubin jag känner att jag har emellanåt och kan bli både irriterad, ledsen och stressad över småsaker. Jag tror jag gör ett ganska bra jobb i alla fall att inte visa det för andra, men under ytan och i min ensamhet bubblar känslorna.
Ibland tycker jag folk är så enormt korkade, tröga och jobbiga och skulle nog helst av allt vilja be dom att fara och flyga och lämna mig ifred. Men än så länge har jag kunnat lagt locket på, smilat och verkat förstående och tillmötesgående. Det sjuka är… det kan vara att nån bara säger ”Hej” på Facebook. Hahaha. Jag anser mig ju själv faktiskt vara både omtänksam, förstående, förståndig och tålmodig så jag hoppas verkligen att det har med hormonerna att göra, för hemska tanke om jag blivit en sån grinig satmara.
Och stress… har jag två olästa mail samtidigt, som dessutom båda behöver svar, kan jag bli grinfärdig av att jag känner mig stressad. Här har vi då tjejen som i 8 år fyllde fler tjänster än hon kan räkna, jobbade minst 9 timmar per dag och hade (ofrivillig) jour på fritiden och aldrig hade mer än 2 veckors sammanhängande semester per år för att hon kände för stort ansvar och hade ingen som gjorde en enda arbetsuppgift åt henne om hon var frånvarande. Så stresstålig är ju något jag också skulle kalla mig själv…. men tydligen inte nu längre. Och på tal om det här också… medans jag nu sitter och skriver så poppar det upp ett mail och det hugger till i magen och jag vill bara dra nåt gammalt över mig och försvinna bort från allt. Det känns bara fööör mycket! Både stressen och irritationen över att bli störd när jag gör något annat. Trots att jag känner så här, så tycker jag att jag är enormt löjligt… men vad gör man!? Jag kan ju inte ändra på hur jag känner…
Känslostormarna är väl egentligen redan förklarade, men för att ta några fler exempel, så kan jag börja grina över i princip vad som helst. Bara för en stund sedan brände tårarna bakom ögonlocken bara av att ha tappat nåt skräp på golvet. I nästa stund kan jag gå och nynna för mig själv och halvdansa fram för att ta mig mellan rummen i hemmet. Hahahaha. Och nu sitter jag och skrattar mig tårögd över hur psycho jag beskriver mig själv. Hahahaha.
Jag hoppas verkligen att det är graviditetshormonerna alltså!!