Inneboende

Idag har vi haft mysbesök av en väninna och hennes treåriga jänta. Det var dags för lunch för när dom kom hit och jag plockade fram ett paket köttbullar ur kylen och tänkte koka makaroner till det.

– Jag vill ha pannkakor! säger lilljäntan.

Det var bara till att ställa sig och steka upp några.

– Hon äter nog bara en, sa min kompis.

Jag gjorde i alla fall en halv sats, då det är det lite svårt att dela på ett ägg 🙂

4 pannkakor stektes upp och jäntan slukade tre och efterfrågade en till. Den sista hade jag tyvärr redan gjort puré av och satt och matade grabbarna med.

När barnen fått mat i magen tog vi vuxna en kopp kaffe i vardagsrummet medan lilljäntan roade sig med spel, Kevin sov i babygymmet och Damien satt i mitt knä och var övertrött men vägrade sova.

– Nä, men gud, du har en hund här! utbrister min kompis tvärt.

– Ja, jag vet, sa jag och pekade mot golvet och sa att grannen hade en hund som ylade och skällde titt som tätt.

– Näe, fortsatte min kompis, du har en hund här! En död hund. Jag hörde klorna mot golvet först och nu ser jag den i hörnet. Den är svart och ser ut ungefär som en bordercollie.

Vartenda hårstrå på kroppen ställde sig rakt upp. Min kompis är medial och kan se och höra döda människor… och djur som det nu visade sig. Hunden försvann efter ett tag och min kompis frågade mig om jag inte hört eller sett den förut. Men det hade jag inte. Och det gjorde jag inte nu heller. Som tur var! Jag varken vill se eller höra döda väsen!

Pojkarna har ju, sedan vi kom hem från neo, kommunicerat med ”gubben i taket” som jag kallar den för. Om det är någon dom ser eller bara allmänt pratar mot taket vet jag så klart inte, men min kompis tror det kan vara min mamma, som gick bort 2008. Hon har aldrig känt av, sett eller hört något hemma hos mig förut och om det är nån, och isåfall vem det är, som besöker sovrummet vet hon inte med säkerhet då hon inte känt något de gånger hon varit hos mig, och inte har möjlighet att sätta sig ner och fokusera, med barn som tar koncentrationen och för liv.

Jag vet inte om jag ens vill veta ifall det finns någon i mitt hem. Om det är det så vill jag bli fri den illa kvickt. Bara det där med hunden skrämde skiten ur mig och jag har fortfarande ståpäls!

Ibland har jag känt som om något rört vid min rygg eller ben, typ som ett tryck på täcket eller när täcket ramlar ner av tyngdkraften. Och det är just det som jag har ursäktat rörelserna med även om jag legat blixtstilla. Jag vill helt enkelt inte tro att det finns någon här. Jag skulle inte kunna vara i hemmet då utan att bli skit i byx av minsta lilla.

Som sagt… bara det där med hunden har fått mitt vettskrämd! Undra om jag ens kommer att kunna somna i natt??! Annars blir det jag som åker hem till dom med en en sovsäck och en luftmadrass 😛