J#¤%!a Napp!!

Igår höll jag på att bli tokig!

Inte för det att jag hade två barn som skrek och ville ha mammas uppmärksamhet, utan för det faktum att jag sprang omkring och letade efter en viss napp.

Jag har ett tvångsbeteende som heter OCD, vilket står för Obsessive Compulsive Disorder. En del av det beteendet är att saker och ting måste vara på sin plats och jag kan bli totalt tokig om saken är borta och jag inte hittar den. Jag blir fruktansvärt lättirriterad och det enda jag kan tänka på är just den där saken och jag kan inte gör något annat förrän saken kommit till rätta eller att jag åtminstone vet vart den är. Ibland blir jag så förtvivlad att jag bara vill grina.

”Äh, det kommer till rätta förr eller senare” finns inte i mitt huvud.

Jag försöker verkligen att inte låta detta beteende gå ut över andra, men ibland blir det så ändå.
När min syster är på besök får hon höra ”Vart är den och den saken?” flera gånger per dygn, när jag märker att något inte är där det ska. Och det är inte helt ovanligt att jag ringer och frågar samma sak efter att hon åkt hem igen. Men hon är väl rätt van vid det här laget och försöker verkligen lägga tillbaka saker där dom hör hemma.

Jag blir som besatt när jag letar. Stör mig inte! Rör mig inte! Prata inte med mig!
Och det är hemskt att erkänna att min besatthet tar övertaget ibland. Som igår… pojkarna skrek i högan sky, eller mest Kevin som har en riktigt grinperiod nu, men jag ”stängde av” och fortsätta vända upp och ner på hela lägenheten. Allt jag kunde fokusera på var den där jävla nappen och inget annat spelar någon roll då. Jag hade god lust att sätta ut dom på balkongen för att slippa höra deras skrikande så att jag kunde få leta i lugn och ro. Men som tur är så finns det någon spärr i alla fall.
Nu var det ju ”bara” 20 minuter det handlade om tills att jag hittade nappen under soffan, men det kunde lika gärna ha varit en timme eller två eller ännu längre, och vem vet hur länge besattheten hade suttit i då?

När jag hittat den borttappade saken är det som en våg av lättnad och jag blir genast på bra humör.

För mig är det så självklart att saker och ting läggs där dom ska och det är inte något jag ens tänker på och jag organiserar saker så att det ska fungera smidigt. Som det här med napparna. Jag har en uppsättning nappar i varje rum och en i vagnen. Då vet jag alltid vart napparna är. Skulle någon av grabbarna ha en napp i munnen när man byter rum, så går jag omgående tillbaka med nappen till sin plats så fort den lämnat munnen och så får pojken ”rätt” napp istället. Alltså den som tillhör det rummet han nu befinner sig i.

För mig är OCD egentligen inget problem. Det är när andra människor kommer in i bilden som det blir kaos. Har jag folk på besök så tar jag typ mentala bilder på alla ”fel” ställen som saker läggs, så att jag kan rätta till det senare. Men det är ju det som jag inte ser som blir problem i efterhand.

Med barn är väl inte det här det bästa beteendet att ha. Det kommer ju att tappas bort leksaker, kläder och nappar titt som tätt. Så det är något jag måste lära mig att acceptera och hitta någon lösning för, som fungerar för mig.

Det finns massor av olika typer av OCD och vad besattheten handlar om. För vissa kan det exempelvis vara att kolla kaffebryggaren femtioelva gånger innan man går hemifrån och ändå känna obehag av att den inte är avslagen, andra kan vara skrotsamlare medan en tredje kan vara extremt rädd för att fysiskt skada andra människor. Min OCD handlar om symmetri, organisering, moral och rättvisa. Främst då exaktheten. Saker och ting ska, som sagt, vara på sina platser och vara placerade på ett visst sätt. Ta mina kryddburkar eller dricksglas exempelvis. Jag måste ha etiketten rakt synligt utåt.