Det här med att nåt är trasigt går inte in hos mina barn, inte heller när något är slut eller kastat. Att försöka förklara för en 2,5 åring att vi har slut på äpplen, att hammaren är trasig eller att den isärplockade leksaksbilen är kastad är lika givande som att stå och prata med väggen. Eller det är nog mer givande att prata med en vägg, den blir i alla fall inte hysterisk och står och skriker och stampar, ger mig en käftsmäll och säger att jag är dum!
Idag var det då en leksakshammare som gått sönder.
Visst kan jag limma den, men det tar inte mer än 5 minuter, om ens det, innan dom tagit sönder den igen. Det har jag lärt mig av erfarenhet då jag lagat saker hundratals gånger åt grabbarna.
– Mamma laga!
– Jag kan inte laga, den är trasig.
– MAMMA LAGA!!
– Men det går inte, den är sönder.
– MAAAMMMAA LAAAAAAGAAAA!!!!!
Suck! Det är mer eller mindre varje dag denna diskussion kommer upp. Trasiga leksaker eller något som är slut. Det spelar heller ingen roll om dom själv kastat den tomma förpackningen efter vindruvorna. En stund senare ska dom ha mer och även om jag visar förpackningen i soporna och säger ”slut!” så har dom lösningen på det…
– Söpa mera!
🙄