Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt barnen. Det går inte heller en dag utan att jag ryter i åt dom och håller på att bli tokig, men det lägger vi åt sidan idag och koncentrerar oss på det roliga.
Barnen pratar värre en papegoja på speed och även om man ber dom hålla snattran titt som tätt, så är det extremt roliga saker dom kläcker ur sig emellanåt. Man önskar nästan att man hade ett twitterkonto så att man enkelt och snabbt kunde skriva ner allt roligt och ha det sparat. Visst kan jag skriva det på fejjan, men vilken av mina vänner vill läsa sjuttioelva (vad jag tycker är) roliga repliker om dagarna?
Hur som haver. Det är inte bara snacket som är roligt utan dom börjar bli mer och mer lillgamla i sina beteenden också.
Kevin är den som mest snackar och aldrig verkar kunna hålla tyst, medan Damien är den som ska göra ”vuxensaker” hela tiden. Han städar, hjälper mamma att hänga tvätt och plocka i och ur diskmaskinen, lägger tillbaka saker där dom ska vara och tar även hand om sin bror genom att både tillrättavisa och vara behjälplig. Visst gör Kevin det mesta av detta också, men sällan på eget bevåg och att städa och plocka undan ”på riktigt” (alltså inte leka med sopskyffeln) drar han sig gärna för och hittar tusen andra saker att göra istället.
Man har faktiskt riktig nytta av barnen ibland. Missförstå mig rätt. Det mesta hushållsarbete dom gör har dom själva orsakat, och mycket därtill, men det är ju ändå rätt schysst att barnen själva kan ta bort tallriken från matbordet, plocka undan sina egna leksaker till rätt låda, kasta skräp i papperskorgen och lägga smutstvätten i tvättkorgen. Dom hade ju lika gärna kunnat blåvägra och då hade jag ju blivit tvungen att göra allt själv. Jag tvingar såklart inte barnen att hjälpa till. Det enda dom måste hjälpa till med är att plocka undan sina leksaker. Jag går visserligen och plockar leksaker hela dagarna, men inför kvällen så får barnen lägga tillbaka sakerna på dess platser.
Men så finns det saker som inte är lika uppskattat att dom vill hjälpa till med. Som att laga mat. Varje matlagning brukar vara ett kaos här hemma då båda tar fram pallar och stolar och vill vara med vid spisen och knivar. När dom inte får så blir dom hysteriska och skriker och gnäller och tar ut sin ilska både på varandra och genom att kasta saker och hänga mig i byxbenen.
Och så har vi det här med att hänga tvätten. Barnen drar ut allt ur tvättmaskinen och det är sen meningen att dom ska ge mig plagg som jag ska hänga, men det går inte tillräckligt snabbt för mig så barnen lessnar snabbt och så springer dom iväg med kläderna runt hela hemmet så jag får gå runt och leta efter dom.
Att plocka i och ur diskmaskinen vill barnen också gärna vara med på. Plocka ur går faktiskt riktigt bra. Jag tar ur knivarna först och sen är barnen med på resten. Typ… Dom tar det som ska in i plastskåpet, alltså deras tallrikar, glas och skålar och jag tar resten. Dom vet precis vart saker och ting ska vara. Damien är lika petig som mig och har Kevin ställt en sak 1 decimeter fel så ställer Damien den tillrätta 😀
Plocka i diskmaskinen är det värre med. Jag stoppar i en sak sen stänger ett barn luckan. Jag öppnar och ställer i en annan sak och ett barn stänger luckan igen. Det blir inte så väldigt effektivt kan jag säga 😛
Jag får hoppas att deras intresse för att hjälpa till fortsätter tills dom flyttar hemifrån, men jag antar att jag kan se mig om i månen efter det 😛