Efter över en vecka av feber för Damien, dock endast nätter de senaste dagarna, ringde jag till 1177 igår.
Jag beskrev hans tillstånd…
– 8:e dagen av feber, fast på dagarna är det under kontroll nu men på nätterna brinner han nästan upp. Han har dubbel ögoninflammation, är täppt i näsan och snuvig och har en elak hosta som jag tror har övergått i krupp nu. Det är det här typiska hundskallet när han hostar. Fast han hostar inte hela tiden, utan mest på nätterna.
Kvinnan frågade om vi träffat någon läkare under den här tiden och jag svarade att det hade vi inte då hans bror haft samma sak och fick det några dagar före, men att det gått över på honom så jag hade förväntat mig att det snart skulle göra det även på Damien.
Kvinnan tyckte vi skulle träffa en läkare eftersom att Damien haft feber så pass länge och skickade en anmälan till primärjouren om att vi skulle dyka upp.
Klockan var straxt över 11, så jag gav pojkarna lunch och la dom sedan ner för att sova middag innan vi skulle bege oss till vårdcentralen. Vi däckade allihop och när jag vaknade till så flög jag upp ur sängen med ett ryck. Klockan var nästan halv fyra!! Oj, vad länge vi alla sovit. Pojkarna brukar ju vakna runt 13 tiden, senast vid 14.
Jag stressade på barnen nya blöjor och kläder. Slängde ihop lite frukt och blöjor i skötväskan och bar ner den och vagn för trappen. Därefter på med pojkarnas ytterkläder och ner med dom i vagnen. Och så jag själv då… Sedan halkade vi oss ner till bilden på glasgatan som omgav bostadsområdet.
Runt min bil var det ännu värre. Inte en gnutta sand nån stans. Jag satte på blinkljusen jag har på vagnen och parkerade den tätt bakom en parkerad bil och backade sedan ut min egen. Damien skrek hysteriskt och trodde nog att jag skulle åka ifrån honom. Jag lyfte in barnen och spände fast dom och monterade därefter isär vagnen för att lyfta in även den i bilen. Och så åkte vi sakta iväg mot centrum, där jouren ligger.
Parkerad vid vårdcentralen packade jag ut vagn och barn igen och körde in till receptionen. Kvinnan bakom disken tog fram Damien papper och frågade även hon vad Damiens symptom var. Stod inte det på hans papper? Återigen drog jag samma visa… Långvarig öroninflammation, snuva, feber, hosta.
Vi blev visade in i ett rum direkt. Där satt vi inte mer än 5 minuter innan en läkare kom in. Jag reagerade direkt på att hon inte ens presenterade sig, så jag sneglade på hennes namnbricka… Det stod något namn jag inte kunde uttala och så ”Familjeläkare” under det. Vad bra, tänkte jag, en familjeläkare är väl precis vad en småbarnsfamilj behöver.
Kvinnan frågade vem av pojkarna som var Damien och sa sedan åt mig att ta upp den pojken. Jag tog Damien och satte mig med honom i knät på britsen som stod i rummet. Kevin sysselsatte sig snällt med att gräva upp allt i skötväskan under tiden som Damien undersöktes.
Kvinnan tog fram någon apparat för att kolla öronen och sa sedan ”behöver mindre” och så gick hon iväg för att komma tillbaka efter någon minut. Läkaren kollade båda Damiens öron och sa ”båda inflammerade. Vi ska ta sänka och halsprov”, sedan lämnade hon rummet. Några minuter efter det kom en sköterska in och skulle ta prover på Damien, som fortfarande satt i mitt knä. Hur skulle man få en 17 månaders att öppna munnen på uppmaning? Sköterskan lyckades i alla fall, dock lite hårdhänt, men Damien sa inte så mycket utan kväljdes bara lite. Och så blev det dags för stick i fingret. Inte ett ord sa Damien varken när sköterskan stack honom med en nål eller när hon började dra blod ur hans lilla pekfinger. Däremot när plåstret skulle på, då blev det livat! Han ville inte alls ha nåt sånt på fingret och tog, men hjälp av tänderna, av det fortare än kvickt. Där satt jag då, med Damien i knät, och försökte trycka så mycket jag kunde på hans finger, med en pappersbit mellan. Oj, vad blod det droppade. 5 minuter, 10 minuter… och inte kom det någon så jag kunde be om ett nytt plåster. Till slut gick jag ut i korridoren och hojtade till åt närmaste blårock, som snabbt kom med ett nytt plåster åt Damien. Bara minuten senare kom läkaren in igen.
– Han har hög sänka, han ska få antibiotika. Hur mycket väger han?
– Jag vet inte riktigt… 10… 15… det var ju ett tag sedan vi vägde.
Läkaren såg besvärad ut över att jag inte visste var mitt barn vägde och mumlade någon om rätt dosering.
– Vi ska väga, sa hon och vi följde efter henne till ett annat rum där en våg stod. Jag ställde Damien på vågen och den visade nästan exakt 10 kg – med kläder på. Hm.. hade han gått ner i vikt? Jag vet ju att det var 10 nånting vid förra vägningen. Vi gick tillbaka till undersökningsrummet med läkaren hack i häl.
– Det är bara ett apotek öppet nu. Kan du ta dig dit nu, frågade läkaren.
– Ja, jag bor precis där, svarade jag.
– Okej bra, sa läkaren som fortfarande stod i dörröppningen.
Jag märkte hur hon tog ett steg bakåt och förde handen som om hon skulle stänga dörren, så jag gick och ställde mig vid dörren för att förhindra detta.
– Vad är det för fel på honom då? sa jag helt förvirrad. Hög sänka är ju inte direkt en sjukdom. Var det öroninflammation eller halsfluss eller vad var det? Jag är inte medicinskt utbildad så annat är att ’sänka’ är ett blodprov och ’hög’ inte är ett normalt värde, så har jag ingen aning om vad det betyder.
– Han har lätt lunginflammation. Det är hög sänka så det är bakteriell så han behöver antibiotika.
Läkaren tog ett steg tillbaka och började vända sig om för att gå därifrån.
– Eh, vaddå, är vi klara här nu?
Läkaren tittade på mig som om hon inte förstod vad jag sa.
– Ja, alltså, kan vi gå nu då eller? frågade jag kompletterande.
– Ja, sa kvinnan och fortsatte sedan att gå bort i korridoren.
Jag var i ett litet chocktillstånd. Men vad var det här? Vart hade jag hamnat?
Inga som helst frågor om allmäntillståndet, om han äter och dricker. Ingen förklaring till öronen som då, enligt henne, var inflammerade. Och hon hade inte ens kollat på Damiens ögon som är helt röda och uppsvällda. Och att man, som patient, måste fråga vad som är fel. Borde inte en läkare informera om sjukdomstillståndet, vad det innebär och hur det ska hanteras? Får han gå på dagis (när han känner sig bättre såklart), smittar det? Ska han vara sängliggande? Får han vistas ute? Är det bättre med varm eller kall miljö?
Där stod då jag med tusen frågor och hade blivit hemskickad utan svar på något…
Jag packade in vagn och barn i bilen igen och åkte mot apoteket. Där fick jag reda på att läkaren skrivit ut både Kåvepenin, som är antibiotika, och Mollipect, som är hostmedicin. Kåvepenin är jag väl bekant med då jag knaprat det som smågodis under min uppväxt. Jag hade nämligen konstant halsfluss tills att jag opererade bort mina halsmandlar. Men Mollipect visste jag inget om, inte annat än att det är hostmedicin. Som tur var fick jag en väldigt duktig apotekare som förklarade hur allt skulle tas, biverkningar jag kunde förvänta mig och även (på eget bevåg) dubbelkollade doserna som läkaren angivit.
Jag märker då också att läkaren har skrivit ut antibiotika/dosering för 3 gånger per dag. Det betyder alltså att Damien ska ha en dos runt lunch. Eftersom att dagis inte ger medicin så jag får jag antingen hålla honom hemma under hela kuren, eller om jag tillåts, åka dit på lunchen och ge honom dosen. Fast det blir ju såklart aktuellt med dagis först när han är pigg och kry nog för det…
Jag tänker definitivt kontakta min egen vårdcentral i morgon. Jag vill ha en ’second opinion’, dels för att dubbelkolla att det som gjorts har gjorts rätt och dels för att kolla så att inget missats. Jag menar… läkaren kollade ju inte ens de infekterade ögonen. Efter över en vecka av ögoninflammation borde man få något för att, åtminstone, lindra besvären?!
