Vad jag heter och vart jag bor är egentligen rätt oväsentligt. Jag skulle kunna vara vem som helst egentligen… din granne, din kusin, en arbetskamrat eller din bästa vän. För mitt liv och min historia är inte unik… jag har bara valt att prata om den och alla tankar, funderingar och upplevelser som min graviditet medfört.
Jag är 35+ och är på många sätt en riktig ”Svensson”. Jag bor i en lägenhet i en mellanstor stad någonstans i Sverige och mina drömmar har bestått av två saker; Att besöka USA och att köpa hus. Den första drömmen har jag förverkligat, även om jag vill, och med största sannolikhet kommer att, besöka USA igen. Drömmen om hus… ja, även om jag egentligen har haft möjligheten att skaffa mig ett hus, så är jag enormt petig med mina kriterier och det har heller inte varit något som känts akut, så därför har jag inte aktivt arbetat mot den drömmen. Jag har liksom haft inställningen att det blir när det blir.
Jag har levt för mitt jobb och har i princip inte haft något socialt liv alls. Barn har varit uteslutet. Jag har väl aldrig riktigt känt att det varit för mig och varit nöjd med att bara vara moster… och faster, när den dagen infinner sig.
Min uppväxt har varit långt ifrån enkel. Min mamma var ung när hon fick mig och var inte redo att bli mamma. Och utan att prata illa om de döda, så hade hon en hel del psykologiska problem, vilket resulterade i en väldigt osäker och otrygg barndom där jag slussades mellan olika fosterhem och stödfamiljer och mellan varven bodde jag med min mamma, och när mina syskon kom till världen, även med dom och deras pappa. I några år åtminstone… sen blev det fosterhem för min del igen, och därefter följde min syster i mina spår. Ska jag sammanfatta minnet av min uppväxt med ett enda ord, så skulle det ordet bli ’Bråk’. Dagligen var det bråk och så långt tillbaka som jag kan minnas, så har jag alltid trippat omkring på tå runt mamma för att inte utlösa nästa bråk. Det var både psykisk och fysisk misshandel hemma, men den jobbigaste delen var utan tvekan det psykiska och det har satt många spår som långt ifrån har läkt.
Varför jag berättar detta är att jag tror att barnafrågan har kommit att speglas mycket av min uppväxt. Det är hemskt att säga, men jag tyckte verkligen inte om min mamma. Hennes beteende, inställningar till saker och ting och hur hon agerade och reagerade… Jag har haft en enorm rädsla under mina unga vuxenår, att bli som min mamma var, och jag tror att det kan ha gjort att jag valt bort barn helt och hållet.
Men nu ville ju ödet annorlunda och jag är så säker som jag kan vara på att min egen personlighet är så långt ifrån min mammas som den kan vara. Även om det fortfarande finns en liten rädsla att föräldraskap på något sätt framkallar min mamma i mig, så är jag så väl medveten om hur jag absolut inte vill bli som mamma och kommer att göra allt för att undvika det. Precis som min syster gör…
Jag har varit singel nästa hela mitt liv. Det är samma där som med husköp… jag är nog för kräsen för mitt eget bästa. Men stämmer det inte så stämmer det inte. Jag vill att det ska kännas perfekt, annars kan det lika gärna vara för min del. Och att jag är en skitstövelmagnet har ju inte gjort saken lättare heller.
I somras träffade jag dock min själsfrände, men det hela slutade väldigt olyckligt och jag var i stort töcken av sorg och förtvivlan under flera månader. Det gick inte en dag utan tårar och att hitta en anledning till att ta sig ur sängen varje dag blev en utmaning. Tur i oturen så blev jag i samma veva arbetslös. Jag hade nog aldrig orkat med att jobba under den tiden, när jag inte ens orkade klä på mig utan gick omkring i pyjamas mest hela tiden.
Mitt i all sorg fann jag en tröstande famn, men det gick väl lite väl över gränsen och 13 veckor senare fick jag chockbeskedet att jag var gravid – med tvillingar.