I torsdags, när jag hämtade pojkarna från dagis, så fick jag beskedet att det hänt en olycka. Damien hade fått ett jack i bakhuvudet efter att ha sprungit och ramlat mot en möbel. Så mycket mer än så fick jag inte veta då det bara var extrapersonal på plats när jag kom, och ingen av dom varit med på förmiddagen när olyckan skedde.
I fredags var vi hos en kompis och hälsade på. Bland leksakerna hittade vi en liten kräks men vem som lämnat den visste vi inte. Men vi antog att, den väldigt kladdiga, bilen hade stoppats för långt in i halsen så att reflexen blev en kräkning.
Lördagen kom och gick och sen kom gårdagen.
Damien ville inte alls ha frukost och gick och satte sig i soffan istället, och där satt han. Min vilda pojke som inte brukar vara stilla mer än 5 minuter satt nu och bara stirrade på tvn. Han kändes inte varm men var superhängig. Det blev värre ju längre in på dagen vi kom. Han orkade ens inte sitta upprätt. Rätt vad det var så kom det en kräkning. Tur att han satt på en filt och hade en annan på sig. Bra mycket lättare att tvätta än soffan 😛
Vad var felet? Hade han kanske fått någon hjärnskakning från torsdagens olycka? Kunde reaktionen komma så långt efter? Slöhet och kräkningar är ju några av symptomen.
Lunch var inte att tänka på för hans del så det blev fruktsoppa för hela slanten.
Han driftade in och ur sömn och mådde verkligen jättedåligt. Jag har aldrig sett honom så här illa däran, trots både magsjuka och vinterkräksjuka som passerat i vintras. Inte blev det bättre av att Kevin jäklades med honom hela tiden… Hoppade på Damien, klöste honom, slogs och drog av honom filten. Inte det lättaste att försöka sära på dom heller. Kevin var som en jojo. När jag lyfte bort honom tog det tre sekunder så var han tillbaka igen. Usch vad jag kände mig taskig. Kevin fick bannor hela tiden och inte så lätt att förklara för en 21 månaders att brorsan är sjuk och behöver lugn och ro och att mamma behöver sitta och trösta Damien utan att Kevin klättrar och bråkar. Att sitta på andra sidan om mig dög ju inte. Nä, Kevin skulle klämma sig in mellan mig och Damien, och när han inte fick det så blev han förbannad och agerade ut.
Framåt eftermiddagen började Damien snabbt bli varm. En koll med termometern visade på 40,2 grader. Stackars barn! En annan känner sig ju halvdöd redan vid 38.
Flera gånger på några timmar kom det mer kräkningar. Kanske det var magsjuka? Vi har ju alla ätit samma sak så det kunde ju inte vara matförgiftning, vilket även det ger samma symptom och väldigt hastigt.
Damien fick alvedon men blev inte bättre. Dock somnade han iallafall så han slapp känna av sjukdomen.
Stunden som var kvar innan läggdags spenderade jag med Kevin, som blev nöjd över att ha mamma för sig själv och få all uppmärksamhet ett tag. Eftersom att Damien fortfarande sov i soffan så nattade jag Kevin i hans säng och la sedan Damien i min. Men Kevin sov oroligt och vaknade om vartannat så till slut fick jag hämta honom också. Då somnade bröderna gott.
Eftersom att Damien kräkts tidigare hade jag förberett min säng med plastlakan och handdukar. Ifall han skulle kräkas igen så skulle det bli enklare att städa upp. Men jag ville ju inte att Kevin skulle bli nerkräksad, så jag bar över honom till hans säng igen när jag gick och la mig.
Det tog inte lång stund innan Kevin vaknade igen… Och igen… Och igen. Och jag fick natta om… Och om… Och om.
Under en av omfattningarna passade jag på att ge Damien en till alvedon då han fortfarande var varm som en stekpanna och låg och gnällde om vartannat och liksom försökte krypa in i mig för att få närhet och värme.
Runt midnatt blev jag väckt av Kevin, som ännu en gång vaknade. Nu orkade jag inte mer. Han fick väl bli nerkräksad då! Jag bar in honom i min säng och la mig för att somna om. Lite smågnällande senare så sov vi allihop till strax före 6, då grabbarna tyckte det var dags att väcka mamma och kliva upp. Det blev inga fler kräkningar, tack och lov. Kanske att det var den snabbt stigande kroppstemperaturen som gjorde att han kräktes?
Damien åkt frukost med hyffsad aptit och busade runt. Han var inte längre varm och var full av energi. Men, precis som under gårdagen… Ju längre in på dagen vi kom, desto mer hängig blev han.
Nu sitter han åter i soffan med en flaska fruktsoppa och tittar på Bilar.