Det är rätt häftigt när man vaknar en dag och inser hur mycket som hänt på bara några veckor. Det är inget som märkts från dag till dag, men när man blickar tillbaka så inser man att barnen förändrats mitt framför ögonen på en.
I höstas var trotsen här hemma extrem. Damien drev på mest och antingen så följde Kevin efter eller så var han måltavla och det utbröt stora bråk. Visst, det är fortfarande så, men det är en markant skillnad på dagarna nu jämfört med två-tre månader sedan då man ville gå och lägga sig innan man klivit upp ur sängen på morgonen. Från att ha dragit en lättnadens suck över att det varit vardag och jobb, så blir jag nu lycklig när klockan slår 16 och jag får åka och hämta mina små troll.
Nu ska jag ju inte påstå att det är guld och gröna ängar. Nej, det är bråk och trots dagligen och bara en sån simpel sak som att få på dom ytterkläderna när jag hämtar dom från dagis är en utmaning som kan få en gråhårig. Men skillnaden är stor och jag tror att mycket kommit med att Damiens tal har gått framåt i rasande fart. Han har lugnat ner sitt bråkande och trotsande vilket gjort att det är mindre bråk bröderna emellan och hyssen är inte lika många per dag heller. Däremot har Kevin blivit värsta lilla retstickan som älskar att säga emot, springa och gömma sig när man ska klä på sig eller byta blöja och kastar saker hej vilt omkring sig.
Det är rätt lustigt. För några månader sedan tyckte jag så synd om Damien då det alltid var han som fick skäll och time-out. På något sätt tänker man att barnet kanske tror att det är mindre älskat, men så är det ju absolut inte. Men det är väl just den saken som trycker extra mycket på samvetet. När det bara är ett av de två syskonen som mamma blir arg på hela tiden. Men nu är det tvärtom. Nu är det Kevin som får ta skäll och time-out för sina hyss och sitt beteende. Men för den dels skull så är mammasamvetet inte lättare, även om det nu är ”rättvist”.
Dom leker mycket snällare med varandra nu och de flesta bråken uppstår vid avundsjuka. Att båda vill ha samma saker eller båda vill ha mammas odelade uppmärksamhet och närhet. Men på det stora hela fungerar det bra. Damien har även, nästintill, slutat att bitas, även om det händer nån gång i veckan.
Kevin är nu uppe i 6 ords meningar och om man bortser från en hel del fel i grammatiken så gör sig båda förstådda väldigt bra. Visst använder dom fortfarande lite egna ord på saker och ting, som ”Kaja”, vilket betyder stjärna. Och så har dom svårt för bokstaven R. Även färger och räkning börjar komma mer och mer. Damien gillar mest blått och grönt medan Kevin gärna vill ha det som är gult och orange.
I morse när vi precis slagit upp ögonen (eller rättare sagt Jag blivit väckt av barnen) så rabblar Kevin upp en lång mening till mig, och jag var tvungen att fundera en stund på om jag verkligen hört rätt.
– Mamma vakna till, sen göra välling.
Hahahaha. Jodå, jag hade hört rätt. De allra flesta mornar så vaknar barnen före mig och börjar direkt att tjata om välling och TV så då brukar jag säga att mamma måste vakna till först. En stund senare satt vi i soffan och jag klädde på Kevin medan Damien satt med ett pussel.
– 1, 2, 3, 4, 5…
Men oj! Från att räkna 1, 2, 8, 9 så kunde Damien faktiskt räkna till 5! När jag klätt färdigt Kevin gick jag in till köket och hör då
– …6, 7, 8!
2 år och 26 dagar gammal och kan redan räkna till 8! Snacka om superstolt mamma 😀
