Härmapa

Häromdagen frågade barnens farmor om jag längtade tills pojkarna blev runt 4 år.

– Nej, jag gillar tiden som är nu, svarade jag.

För visst är det så… Även om grabbarna driver mig till vansinne ibland och dom hittar på hyss hela tiden som både förstör, ger mig ännu mer tidsbrist och är direkt farligt, så är det en underbar tid.

Pojkarna utvecklas och lär sig nya saker i princip varje dag och det är så fantastiskt att se. Och det är allt som oftast dom använder team work för att lyckas utföra något. Jag skrev ju exempelvis häromdagen om när dom lärde sig öppna en barnspärr, något dom gjort flera gånger sedan dess. Igår lärde sig Damien att klättra upp på soffan också genom att använda sig av en sittkudde som fick vikariera som pall.

Kevin har alltid varit den mer verbala av dom två, och jag trodde definitivt att han skulle vara först med att börja prata. Eller, det gör han ju redan, men så att man förstår vad han säger. 🙂 Nu är det långa meningar av nonsens han babblar, även om det ibland låter som riktiga ord i korrekta sammansättningar.

Igår var dock Damien först med att säga ett ord på uppmaning.

Pojkarna satt i vagnen och Damien pekade på ett träd.

– T R Ä D, sa jag högt och tydligt.

– Ä D, sa Damien tillbaka.

– Nej, TRRÄÄD, sa jag återigen.

– T…t..äd, sa Damien.

Ännu en gång upprepade jag ordet och då lyckas Damien uttala ordet tydligt och korrekt.

– Trrrääd.

Behöver jag säga att jag blev superstolt och helst ville springa runt till alla i närheten för att berätta att Damien sagt sitt första ord. Åtminstone så pass att det inte var massa lallande ljud som kanske var ett ord av betydelse, men lika gärna kunde vara goja.

Idag låg Damien på skötbordet och tittade intresserat på mig medan jag bytte hans blöja.

– B A J S, sa jag och tittade på honom.

– Ssss, härmade Damien.

– Nej, BAJS, sa jag ännu en gång.

Damien tittade på min mun medan jag sakta och tydligt sa ordet och gjorde sedan ett nytt försök;

– Ajs.

Ååh, man blir ju stolt att man nästan spricker 😀