Jag tänkte att jag skulle ägna ett inlägg åt mig idag. Ja, det blir ju lite barn inblandat i det hela också, men på det stora hela…
Jag har alltid varit väldigt kräsen. Och speciellt på karlfronten. Det ska klicka direkt och stämma till 110%, annars är jag inte intresserad. Inte av något seriöst i alla fall.
Jag har mer eller mindre varit singel sedan milleniumskiftet. Visst har jag haft några korta flings, men inget seriöst. Folk har alltid sagt att jag är för kräsen och aldrig kommer att träffa någon med alla mina krav.
Men jag gjorde det förra sommaren. Tyvärr sket det sig. Inte på grund av brist på känslor. Båda kände att vi var varandras själsfränder och visste direkt att vi ville spendera resten av våra liv tillsammans. Men andra omständigheter och ”yttre påverkan” gjorde att vi aldrig kom i mål, så att säga.
Jag var totalt förstörd. Det var han också, för den delen. Jag ville knappt kliva upp på morgonen och grinande mest hela tiden. Men inget ont som inte för något gott med sig…. hade det inte spruckit, så hade jag heller inte haft mina underbara barn idag. Och jag skulle inte byta bort dom för allt i världen!
På det stora hela har jag trivts att vara singel. Inga kompromisser, inga bråk om diverse saker och jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill. Men visst har det funnits tillfällen då man önskar att man haft en andra hälft… sammankomster där man alltid varit tredje hjulet, resor, nyår, alla hjärtans dag… ja, såna där gånger som det liksom är meningen att det ska vara en tvåsamhet.
Jag har väl aldrig aktivt letat efter en man. Händer det så händer det, liksom. Men jag har alltid funderat. Hur träffar man nån??
För många herrans år sedan provade jag på internetdejting med några stycken. Det var ju rena katastrofen! Okej… Ena tyckte jag faktiskt var en jackpot. Men efter några dejter visade det sig att han inte hade alla besticken i lådan och hade lite underligt beteende emellanåt, så jag började fundera på om han var schizofren eller nåt.
De man träffar på krogen är ju bara massa påsar med nötter. Så där ska man nog inte förvänta sig nån jaktlycka inte.
Jobbet? Nja… jag är personligen lite skeptiskt till att börja dejta en arbetskamrat. Först ska man smussla och ha sig för att det inte ska snackas och skulle det sen inte fungera så blir det bara jobbigt att arbeta tillsammans.
Hade en idé nu om att kanske råka på nån trevlig ensamstående pappa på Baby-lekis. Men när jag tänkte lite på det… Hur jobbigt skulle inte det bli?! Jag med tvillingar och så pappan med sina barn. Platsbrist, det skulle behövas en van eller större SUV, planering med varannan vecka/helg etc. känns omständigt för en annan som inte behöver tänka på sånt, ”bråk” om uppfostran då man förmodligen har olika syn på sina egna barns uppfostran och inte har ”rätten” att lägga sig i den andres. Och även om man skulle ha samma syn, så finns det ju en annan mamma också att ta hänsyn till. Ja… det kom helt plötsligt massa såna tankar och jag avfärdade mer eller mindre det ”dejtingstället”.
Men, som du säkert själv tänker just nu… hur hade jag tänkt mig att jag skulle träffa någon om jag utesluter alla pappor också i min enormt långa kravlista? Ja, det är nog rätt omöjligt i min/mannens ålder. Killen jag träffade förra sommaren hade två barn och jag hade inte ett dugg emot det, eller att vara bonusmamma. Men då hade jag ju heller inga egna barn och ville inte heller ha.
Jag är inte en av dom som tycker att man ska stanna i ett pissigt förhållande för barnens skull och jag tror att barn blir mycket gladare och tryggare med föräldrarna lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Så att jag och bio-pappan skulle slå våra påsar ihop för barnens skull är uteslutet. Man ska ju aldrig säga aldrig, men det är 99,9% sannolikhet att det inte kommer att ske. Jag har aldrig haft dom känslorna för pappan och vi är alldeles för olika för att kunna fungera som ett par.
Nu är det ju inte brist på manliga förebilder bara för att det inte finns någon karl i hushållet. Grabbarna har både morfar, far-& morbröder och kusiner. Så skulle jag aldrig träffa någon som jag vill dela vårat liv med, så kommer pojkarna ändå få all kärlek och förebilder som dom behöver 🙂
Jag har absolut inte bråttomt att träffa nån. Jag trivs utmärkt ensam med mina små. Men visst vore kul att få lite tillskott av vuxenkärlek i livet också. Men mina barn går först. Nu och för alltid! Och det räcker inte längre med att han ska stämma in på mina krav. Han ska stämma in på mina barns krav och behov nu också!