Tantrum

Mammahjärtat gråter… Tycker inte mina barn om mig längre?

När jag kommer för att hämta barnen från dagis är dom inte ett dugg glada över att se mig. Tvärtom… Damien går till och med så långt att han blir ledsen av att se mig. Han springer åt motsatt håll, slänger sig på golvet, stretar emot, försöker få pedagogerna att ”rädda” honom från den elaka häxmamman som är där för att stjäla honom.

Fy, vad ont det gör i hjärtat på en mamma då. Att sin älskade son absolut inte vill följa med utan vill vara kvar med dagispersonalen.

Hela vägen hem är det samma visa. Barnen springer åt varsitt håll, ingen hemåt. Försöker man bära dom blir dom som tunga potatissäckar som ligger platt mot backen och inte alls är medgörliga.

Det är värsta träningspasset att få hem dom innanför dörren, och det brukar alltid sluta med att jag har två sparkande, skrikande barn hängandes under vardera arm den sista biten och upp för trappen i trapphuset och till sist får jag lyfta in en efter en in i lägenheten och försöka hindra försten in från att springa ut igen.

Jag försöker muta med allt möjligt för att få dom att gå hemåt frivilligt, men inget fungerar. Jag kan ibland muta dom med lekparken, som är precis utanför vår port, men det är bara att skjuta problemet framför sig. När det är dags att gå in har jag ännu mer motvilliga barn som skriker som stuckna grisar.

Väl inne är så kvarstår det att få av dom ytterkläderna. Innan jag lyckats fått av dom dessa så har dom sprungit runt i hela lägenheten, i soffan inkluderad, och smutsat ner med sand, lera och annat smuts som ytterkläder och skor lämnat ifrån sig.

Suck! Jag är helt slut varje dag vi kommer hem från jobb och dagis, så jag orkar knappt hålla ögonen öppna efter att jag nattat barnen.